Igår vaknade jag klockan 05:00, med alldeles för lite sömn bakom mig, men jag reste mig upp och gjorde mig redo för ett farväl till min hemstad, genom att sätta mig på ett tåg kl 06:30. Det tog mig bort och ett par byten och timmar senare befann jag mig i mitt hjärtas hemstad. Vimmerby. Jag var där för att stanna, jag ÄR här för att stanna, jag & Matthias kan nu sudda bort "distans" från vårt "förhållande". 

 

-

 

 

 

 

 

 

[tomt]

 

 

 

 

 

 

-

Igår åkte jag ifrån den här sovande gestalten på bilden, för att ägna en vecka åt Örebro och allt vad min hemstad innebär. Resan tog mig åtta timmar längre än vanligt, alltså 12h. Det var inte den bästa tiden i mitt liv, men jag klarade mig. Det var svårt att slita sig honom, precis som det alltid är. Trots att vi har varit ett par i 15mån och är så jävla vana vid att distansen särar på oss. Men inga tårar blir det och jag går in i denna vecka med styrka. 

 

välkomnar mig själv till omöjlighetens land

och klär mig i tyger av otillräcklighet

 

---

Förkylning dag två. Igår blossade den väntade förkylning upp, Matthias och hans mor smittade mig. Så idag har jag tittat på paradise hotel och idol-repriser, för att slå ihjäl lite tid medan M spelat. Åkt till affären, köpt onyttigheter och alldeles nyss skickade jag in en ansökan till en förskolelärartjänst. Jag hoppas på det bästa, som alltid. Men det verkar ändå inte ge det resultat jag vill ha, nästintill kräver.

 

Nu vill jag bara att Matthias ska spela klart, så vi kan ligga o kolla på Dexter medan vi krockar våra chips i dippskålen. Den serien är verkligen en av de bästa serie jag sett. Att få följa en seriemördares liv, som försöker leva så normalt som möjligt. Vem vill inte det?

---

har ingenting att komma med, tror denna blogg håller på att lida mot sitt slut

Vi har fått erbjudanden på två lägenheter här nere, den ena tacka vi ja till och den andre blev det ett nej på. Vi hoppas på det bästa genom fantasier om den kommande gemensamma vardagen, vi hoppas på det bästa genom sök av tjänster, trots att de kräver körkort eller annat han och jag inte har. Vi kämpar med summor pengar i fickan, som ska hjälpa oss att överleva åtminstone. Det är tufft nu, vi är inne i en jävla motgång just nu. För snart är jag hemlös på riktigt. Jag kommer inte ha något som jag kan kalla "hem".

 

men bara jag har honom, så vet jag att jag orkar fortsätta

 

I torsdags förra veckan, begav jag mig norrut. Slutdestinationen var Östersund, 60mil ifrån Örebro. Syftet var att hälsa på mormor. Vi tog promenader, bokshoppade i secondhandbutiker, åkte till stallet jag red i när jag bodde där, träffade annan släkt, stickat en halsduk och slutligen fick jag en dag tillsammans med mina barndomsvänner. Igår for jag hem, en resa som skulle ta 9,45 timmar, tog 11. En resa med smaskande damer bredvid mig, högljudda Gund N Roses-fan, trasiga tåg och en säll taxichaufför på slutet. Aldrig har jag känt en sådan lycka att vara hemma. Jag hatar ju Örebro?

 

Jag vistas dock bara här en dag, idag, för imorgon blir det ännu mer tågåkande; fast 30 mil söderut. 30 mil till min han som har mitt hjärta i sina kärleksfulla händer. Vi har inte träffats på över två veckor och den här distansgrejen har blivit tyngre och tyngre. Vi måste göra något åt saken. Liksom snabba på processen att få leva tillsammans. Få ett jobb, hitta en lägenhet. Bygga bygga bygga upp. Nu är allt jobbigt

 

för

jag

känner

mig

inte

hemma

någonstans

Tack du Ingen speciell som delade med dig av dina tankar i en kommentar på inlägget om böckerna. Den verkligen gjorde min natt. Hoppas du hör av dig igen. Tack.

det här med livet efter studenten, ser inte alls ut så som jag trodde att det skulle se ut

"jag har inget liv", om jag får uttrycka mig väldigt ungdomligt

---

medan andra åker till de förenta staterna för att jobba som au pair, pluggar i london, får jobb 40mil utanför sin hemort, har råd att resa jorden runt, drar ner till sydafrika som volontär

---

och jag sitter här och ruttnar, utan ett liv

---

---

---

---

---

kul

Idag var det skolstart för de som fortfarande har "elev"-stämpeln i pannan. För mig som har lagt skolan bakom mig, tillhörande det förflutna, är rutinlös trots försöken till att skapa något som ska bli någon slags vardag. Försöken innebär att ställa väckarklockan på 10:00, i ett illusoriskt hopp om att det är någon tid man måste passa, att äta frukost som består av rostade franskor med gurka och tomat på för att verka hälsosam, men som man ändå dränker med kaffe och tobakrök. Att läsa ett tiotal sidor ur John Ajvide Lindqvists novellsamling (något man aldrig hann när man levde i skolan) och att titta på ett par avsnitt Buffy och vampyrerna. För att sedan möta verkligheten, det där brännande faktumet om att man faktiskt är helt sysslolös, arbetslös, kalla det vad du vill; och måste ta tag i jobbsökandet som ändå inte leder till resultat.

 

För jag får absolut ingenting uppkört i nyllet. Personliga brev, cv'n, engagemang och tusenfaltiga försök till att framstå som bra till specifika tjänster, betyder ingenting oavsett arbetsmarknadens utseende, om man ändå inte får ett svar. Inget "Kom på intervju", inte ens ett "Nej tack, men tack för din ansökan." - Men man blir ombedd att fortsätta försöka och det är väl det man gör om man inte har hunnit drunkna i sin förtvinande självkänsla. 

 

sömnen och kreativiteten går fortfarande hand i hand

Allt är veganskt, förutom den kalla såsen 

som jag slängde ihop av det lilla mitt kylskåp

kan erbjuda såsom: tacosås, creme fraice,

mjölk + vitpeppar, chilipeppar & vitlökspeppar.