Hinkar i mig té, i brist på kaffe. Jag är tröttare än någonsin och idag är det valborgfirande. Det blir vindrickande för min del och det blir gott jävla sällskap. Först ska jag bara ta mig igenom den här dagen, med släpande fötter och oupprätade axlar. jag har aldrig varit såhär trött

 

Det gör dock inte allt för mycket, då jag verkligen inte har någonting av värde att komma med. Jag är inte lika frispråkig längre, är inte lika villig att blotta mig och jag är inte lika duktig på att uttrycka mig via skrift. Jag rent ut sagt suger. Men jag fyller mina dagboksblad och min hjärna är lika sprängfärdig som den alltid har varit de senaste 18 åren. Jag har bara fått det där problemet att inte kunna ventilera längre, inte för offentligheten. Knappt för mig själv heller. Vad är det som blockerar min väg? Jag vill så gärna ta reda på det, jag vill så gärna få den där skrivarådran tillbaka.

Jag saknar för många alldeles för mycket, för att kunna njuta av det som finns tillgängligt.

Nu ska jag jobba = känna att jag gör någonting som är av värde.

Det här med att skriva formellt. Jag vet inte men det är verkligen inte min starkaste sida och det gör det hela inte bättre när ett gymnasiearbete på minst 10 sidor ska vara formellt skrivet. Nu sitter jag i alla fall här med mitt helvetesarbete som ligger i sin slutfas, jag är inne på slutspurten, liksom de sista 60 metrarna i ett 1000 meters-lopp. Precis som majoriteten av mina klasskompisar, vi svettas och gråter tillsammans mellan fyra väggar som ska vara vårt klassrum och vi ger varandra och oss själva mentala applåder för att vi snart är ute ur helvetestunneln.

 

 

Längtan till en blogg som är helt och hållet skolfri, är total. Jag vill börja skriva om utomstående liv, om annat än bara mig och mitt i-landsproblem som är mitt romantiserande skolhat. Jag vill fylla denna lite smått patetiska blogg, som består av fragment från det som ska föreställa mitt liv; med väsentlig text, där Etos, Patos och Logos är mina bästa vänner och att jag drar nytta av dessa. Jag vill vara struktur personifierad och vill väga tungt i mina texter. 

 

---

- Nu är jag officiellt utflyttad från hemmet, jag har mina egna kvadratmetrar och en gul gammal soffa. Det är blandade känslor och igår ömkade jag min ensamhet framför sex and the city. Men innan det hade jag Sanna på besök, vilket var en stor tröst. Vi får se hur detta äventyr fortsätter, jag hoppas på det positiva.

 

 

 

 

 

Känner mig lite så ikväll, inte bakis utan

mer psykiskt förlamad och utmattad på samma gång

 

Godnatt

 

Hon saknar lekarna, de där osynliga hästarna (tinkrar, fjordingar, arabiska fullblod) som man hade verkliga känslomässiga band med. Uppstigningen klockan 06:00 på sommarloven, för att mocka den där boxen under trappan i trapphuset. Hon saknar de meningslösa, poänglösa bråken med stallkompisar, klasskompisar, som då var på blodigt, dödligt allvar. Hon saknar veckopengen på tjugo spänn som gick till dyrt lödagsgodis på Prix.

 

Det var fint trots bråken bakom stängda dörrar, trots den där ******** **********. Hon liksom "kärade" ner sig i kompisars föräldrar, avundade villaområdena, bilarna men framförallt den där kärleken och omtanken.

 

Hon fick aldrig det där, hon hade aldrig det bästa

inte i där, aldrig där 

 

Saknar mina systrar så otroligt mycket. Jag vill bara hämta hem dem och låsa in mig på ett rum med dem, tillsammans med onyttigheter och flera högar med chickflicks. Känner mig klyschigt nog, inte hel när jag är utan dem. Jag vill ha våra dagliga bråk, våra hysteriska kaosartade skrattanfall och våra deeptalks när klockan har passerat midnatt.