- Idag är jag glad. Så glad att jag har köttbulle-kinder och Sumobrottar-ögon.  (Bild i repris)

- Idag har varit en sådan typisk lovdag, då man hinner göra "tusentals aktiviteter" men ändå har tid över till att göra "tusen" till. Solade solarium, tillsammans med Emma. It was my first time och jag vet, jag var emot det förut. Men kände liksom "Fuck aina, you only live ones". Sedan har jag köpt en vikinghatt, till morgondagens maskeradfest. Vid 14:30 så drog jag till BC och skejtade till 20:00. Nu är jag helt utslagen och fortfarande mätt på kebaben utan kebab, som jag åt med Olle, Elina och Mattias. Nu ska jag käka munkar tillsammans med lillasyster. ADIOS!

- Tittade på denna komedi på bio igår, tillsammans med Emma och Sanna. Rekommenderar den!

- Här får ni lyssna på ett mångsidigt band, som använder många olika genrer. Allt från Post-Hardcore, till Shoegaze, Ambient, drone och Post-rock. De uttrycker sig humoristiskt att, deras musik är metal för astronauter. Bandmedlemmarna är intresserade astronomi och rymden. Något man kan höra i deras musik, tycker jag! Riktigt jävla bra band, är det. Lyssna och hör själv!

 

- Inatt kom jag på att jag har varit vegetarian i ett år. Det är ganska så otroligt. För innan jag blev det, så var jag bland de som kunde åt kebab minst en gång i veckan. Jag var helt galen i det. Men sen slutade jag helt tvärt och det har gått hur bra som helst, för liksom... "Jag äter inte mina vänner"

 

Jag är som ett havererande skepp, på ett av dem sju haven. Mina segel, liksom mina kläder är sönderslitna och solen har tillåtit sig själv att bleka bort den färg, det liv som fanns i saker och ting. I besättning och mig. Saltvattnet är inte mitt hem, inte längre. Därför fräter den på min hud, på skeppets lack och trä. Därför lever vi en plågsam död i en miljö, i ett land, i en värld där vi inte hör hemma.

Jag är inte jag längre. Jag är inte regnbågars reflektioner eller klingande skratts anledning. Jag är inte källan till det ljusa, men inte heller till det mörka. Jag är ett mellanting, precis som ett skepp är, på botten av ett hav. Det finns, det existerar, men det kommer aldrig se ytan ovanifrån igen.

Är det nu jag är förbrukad till fullo? Nu när jag längre inte kan tala till mig själv eller någon annan. Eller finns det något mer liv inom mig? Något som får Mig tillbaka, igen.

 

 

- Ska bjuda mina väninnor på middag ikväll.

Jag är en mästerkock, believe it or not. (You shouldnt)

- Titta på den och älska den. Det gjorde i alla fall jag.

- Vi har kommit till de mornar då man vaknar utav värmeslag och solstrålars smekningar. Vi är nära nu. Eller är det solen och dess värme och årstid, som är nära oss? Jag vet inte, men det kanske inte spelar någon roll. Jag är glad i vilket fall som helst, inte bara över att jag skrattar med mina kära vänner oftare än förrut, utan också att jag är påväg att bli någon eller någonting, jag aldrig varit tidigare. Och denna gång vågar jag säga att det är positivt. Nej, ingenting har blivit lättare, allt är fortfarande svårt och jag vill helst bara slänga allt skit under sängen, precis som när man var liten och kallade det städning. Fast nu är inte det, det alternativet jag försöker välja. Jag är trött på att gå igenom monotona skeden i mitt liv, som är lika varandra. Jag väljer solen och strålar, tillsammans med dess medförande glädje. Och jag ska försöka plantera hopp i bröstet på mig, för utan hopp kommer man ingenstans.

 

http://www.facebook.com/#!/pages/Znuttisarna/627948883897712?group_id=0 - Gå in och gilla Znuttisarna på facebook. Önska en låt, så kanske de spelar just din låt. Det ska i alla fall jag göra nu.

 

- Har varit i skolan. Har sovit middag. Har skejtat. Har ätit kebabrulle utan kebab. Bra dag.

 

Idag fyller min lillasyster Ingrid, sex år. Jag får tyvärr inte möjligheten att fira henne, då hon bor på andra sidan jordklotet. Jag saknar henne så det värker i bröstet på mig och min kärlek till henne (liksom alla andra syskon) är villkorslös. Grattis min stora princessa.

- Sitter här i min säng, med min fiskkopp, med flytande koffein i. Är sjukligt trött och börjar skolan klockan 08:00, med ett Spanskaprov till att starta dagen med. Känns inte helt okey, då jag kommer misslyckas stort på det. Jag försöker även skaka av mig en dröm, jag drömde nu innan jag vaknade. Jag var tunnhårig och hade bölder i min hårbotten, alla tyckte jag såg ut som Quasimodo och sa upp kontakten med mig. Så jag blev alldeles ensam. Den låter hemskare, än vad jag beskriver. Promise. Häve a nice day folks.

- Jag har fortfarande ont i ryggen, sedan skidolyckan. Så jag tog det lugnt på gymmet idag. Alldeles för lugnt. Sjukt ovant. Jag gick 4km på löpbandet, på 45minuter. Fatta hur segt jag gick då? Men ökade jag farten, kändes det i ryggen och jag vill verkligen inte riskera något. Vill bara få min stackars rygg läkt, på så kort tid som möjligt. När jag kom hem gjorde jag en enkel lunch, som innehåller det man bör få i sig (speciellt efter ett träningspass). Anna Skipper skulle bli stolt över mig, det känner jag på mig.

- Okey, det här är bra skit så det så.

- I detta mysiga hus bodde vi i.

- Idag begav jag mig till skolan. Sa adjö till mina käraste vänner, framförallt Sanniboy. Vi betedde oss som att jag skulle vara borta jätte länge, när jag i själva verket kommer hem på Söndag. EHE. Well, snart blir jag upphämtad och då blir det SÄLEN! Ps. Ingen uppdatering förrän på Söndag. Ds.

-Inatt har jag legat och kvidit och stönat, ooohsexy, eller inte. En brutal feber åt upp mig inatt, genom att ge mig svettningar och gåshud på samma gång, jävla kallsvettningar. Jag hade även världens brutalaste värk i min kropp, framförallt benen. Så idag skippade jag skolan, för jag har förmodligen influensa.

Jag försöker gå emot min kropp, men en känsla av att jag ständigt fallet försvinner inte. Det är så jävla läskigt och psykiskt påfrestande. Det blir nog ingen skidresa till sälen på Onsdag fram till Söndag. Fuck. Jag som behöver komma härifrån, tillsammans med underbara människor.

Jaja, nu ska jag fortsätta dränka mig i svett och dansa i min säng av mitt huvuds dunk-dunkande.

- Jag är nu klar med ENG-uppgiften. Bara att fortsätta beta av min hög av stressframkallande uppgifter. Jag försöker dock lindra stressen, med en stor kopp té.

- Ja det är ju idag, man ska vara den där ansvarsfulla personen som kan stryka över alla gjorda saker, man har planerat. Som följer ett välstrukturerat söndagsschema, till punkt och pricka.  Det är idag man ska ha världens största pluggskalle och ha en självdisciplin på topp. Det är en sådan dag, idag. Söndag. För imorgon är det en ny vecka, som invigs med en måndag. Precis som alltid. Vilket betyder att det är en ny skolvecka också. Därför kan jag känna att bilden här ovan "tomorrow's monday. fuck.", stämmer riktigt bra på hur jag känner just nu. För jag har varken ork att tygla min självdisciplin eller vara världens ansvarsfullaste människa idag. Jag vill inte förbereda mig inför skolan. Tror inte jag är ensam om det heller. Men mina kära kompanioner, vi måste härda ut. Tillsammans är vi starka. En för alla, alla för en. //Er käre musketör.

- Skrattade till tunga MC-battles igår, på BC tillsammans med mina systrar och Zarah-Maria. Skejtade även till bra livemusik och skrattade ännu liter mer. Det var en bra dag igår.

http://noomega.bandcamp.com - Lyssnar på No Omega's nya album, det är döbra!

 

- Drar iväg till BC, på det här med Zarah-Maria.

- Äntligen fredag. Firar det med hår överallt och Deftones. Ikväll drar jag till snobbstället här i min stad, Adolfsberg. Ska dock umgås med trevligt folk. Hoppas ni läsare får en förtjusande början på denna helg.

 

 

Kayla Mokédé ©

- Traska runt i dessa strumpor idag, som jag fick av mormor. Blev inga lektioner för min del, var på vårdcentralen och tittade till käken. Säger bara en sak: Vårdcentralen kan dra åt skogen! - De hjälper inte, de skickar bara en vidare, så man får vänta (och lida) ännu mer. Så jag ska få en remiss från käkkirurgen, inom tre månader. YÄY LOVE LIFE. Efter besöket där drog jag till skolan och såg att alla lektioner är inställda, så jag stack till gymmet och var där en timma. Jobbigt som fan, så jag kände att jag förtjänade ett rör med Pringles och energidricka. (Ångesten är stor) - Tjejskate ikväll, kom dit alla brudar.

- Jag är trött på fasader. Sådana skynken över byggnader, sådana skynken över mänskliga ting. Ett starkt äckel, har växt till sig i min magsäck. Den växer för var gång jag ser en människa, en person, göra någonting som inte stämmer med den bilden, just denna person har angett att den är, att den står för.

Jag talar om de som håller en sylvass kniv i högerhanden och hugger en så fort, man vänder sig ryggen om. Jag talar om de som kan prata i timtals långa stunder om en specifik kategori och sedan förnekar allt den har sagt, dagen därpå. Jag talar om de som går runt med en väska, proppfylld med olika leenden, avsedda till olika personer. Krystade, ärliga, sneda, elaka, ironiska, oärliga etc.

 

Jag känner mig utnyttjad. Jag känner mig sårad. Jag känner mig förödmjukad, förnedrad, otillräcklig och helt utan värde. Men ska jag klandra gärningsmännen och fortsätta se mig som ett offer? Nej. Jag har nog aldrig gjort det, jag har dock lagt onödig energi på dessa människor. Jag har ifrågesatt mig själv tillräckligt nu. Jag har inte gjort några fel. Jag har bara råkat hamna i olika slags händer. Händer som rotar i mina fickor, istället för att hålla mig i handen.

Jag är trött på fasader. Trött på de glittriga och pryda skynkena, som en stor mängd av människor väljer att klä sig i, just för att lura andra medmänniskor, till egen vinning. Jag är trött. Så jävla trött!

-Skejtade i Söndags. Konstant i 4½timmar och nu lever jag upp till konsekvenserna; har världens jävla träningsvärk i hela kroppen. Imorgon skejtar jag igen. Är så jävla pepp på att bli bättre och bättre. Bilden här ovanför är en gammal bild från i höstas. Knäckte en bräda genom att bara faila stort med att göra en ollie...

 

- Om jag måste välja en låt som får mig att känna mig bra till mods, så är det den här. Den får mig att orka klamra mig fast, vid det jag har. Att inte släppa taget och framförallt inte ge upp. Den är så uppmuntrande och nästan peppande pga. alla experimentella ljudkonstruktioner. Hela texten får mig att konstigt nog känna en samhörighet med Trent Reznor. Jag är inte ensam, för han sjunger:

 

"Det överstrukna mansnamnet."
-

En gång var jag fem år och en gång var jag tio år. Jag har varit alla åldrar, man kan vara innan man har levt sitt tjugonde år som jordbo. 20år. Jag har levt ett tag. Levt i så många år, att jag har insett hur meningslösa många av mina år har varit. Ja, meningslösa, betydelselösa, formlösa, hopplösa, helt enkelt namnlösa. Därför har jag inte tagit på mig något ansvar att försöka komma ihåg dem, jag har inte ens ansträngt mig. Jag slutade med det, efter att min far dog för andra gången. Liksom lämnade mitt liv, helt.

Det började med att jag fyllde fem år. Jag var ett glatt barn, med glada gropar i kinderna och änglaliknande blont hår som lockade sig bakom öronen. Jag spred glädje, så som solen sprider värme. Jag delade med mig av helhjärtade pojkskratt, så som fröknarna på dagis alltid delade med sig av frukter på fruktstunden till de barn, som antingen hade glömt eller helt enkelt inte hade råd. Jag var inte motstridig eller trotsig, som de andra pojkarna i min årskull. Jag ville helt enkelt ge kärlek tillbaka, till de människor som alltid gav mig den.

Jag skulle börja förskola. Pappa skulle väcka mig och hjälpa mig med förberedelserna för min första dag i den stora byggnaden. Inte längre skulle jag sitta vid fönstret i dagisbaracken och blicka ut på den stora byggnaden som låg jämte. Inte längre skulle jag vara ett litet barn. Jag skulle ju börja skolan och pappa skulle vara min hjälpande hand genom alla kommande läxor och annat man går igenom i skolan. Men pappa väckte mig inte. Inte mamma heller, för den delen. Men det gjorde ytterdörren, med en smäll.

Dörrens smäll skrek hånande: ”Pappa kommer aldrig tillbaka. Pappa har lämnat mamma och pappa har lämnat dig.” Inte förstod jag då, att han dog ifrån mig. Jag gjorde utlopp för saknaden och andra känslor, genom att utnyttja varenda ritstund i skolan, till att rita mig och min pappa, hållandes i händerna. Varje dag konstruerade jag min kärlek till pappa, i ett hopp om att han skulle komma tillbaka.  Trots min mammas dämpande klagotjut i sovrummet bredvid, släcktes inte mitt hopp. Det där hoppet om att ytterdörren skulle sluta håna mig och min bitande saknad, genom att låta min pappa kliva in. Kliva in i mitt liv igen.

Åren gick, jag blev sex, sju, åtta och även nio år. Jag firade varenda födelsedag tillsammans med min mamma och min mormor. Även fast att jag fick de dyraste presenterna, ett barn kan tänka sig, så visade jag aldrig mina kinders gropar och inte heller värmde jag andra med mitt skratt. Jag genomgick en radikal transformation, både invärtes och utvärtes. Mammas livlösa ögon avspeglade, mitt nästan utdöda hjärta. Jag vet att hon ville mig väl och att hennes kärlek till mig var villkorslös, men jag kan inte förneka att faktumet var att hon inte var till någon hjälp alls. Hon hade redan drunknat i sin egen sorg och förlust av den hon trodde var hennes livspartner.

Jag slutade aldrig rita den där fadern och sonen. De där två gubbarna som skulle föreställa mig och han som begav sig av. Jag ritade oss två, på alla äventyr som en son och fader har tillsammans. Jag tror att jag då, fortfarande levde kvar i det där illusoriska hoppet om att han skulle komma tillbaka. I alla fall stundvis. Men åren fortsatte gå, det var det enda rörliga i mitt liv. Allt annat stod stilla. Tillät sig inte förbättras eller bara röra på sig. Jag var stilla, i en rörelse av tid.

Efter ett av mina sommarlov, vaknade jag som tioåring. Jag skulle börja fyran och gick till skolan. Jag möttes av samma skrattande och även bråkande barn, samma fröknar som sliter av sig håret i ett tecken på inre ilska, men som döljer allt med påklistrade, alldeles för sneda leenden. Jag var tillbaka till den stora byggnaden, som jag började i som femåring. Även ritstunderna. Första ritstunden på läsåret, tog jag fram en kolsvart krita. Ritade gubben som skulle föreställa min pappa, precis som alltid. Och jag ritade mig själv med samma krita, precis som alltid. Men jag lade undan den svarta kritan och tog upp en röd. Någonting jag aldrig hade gjort tidigare. Med en bestämd rörelse drog jag ett skarpt streck över den större gubben, min pappa. Och där dog han, för andra gången. Min överstrukna pappa.

Copyright - Kayla Mokédé

 

 

-Traskade runt och lekte Supermannen idag.

- Jag tog hans kung med en av mina bönder, hahah...

- Köpte två Ciabatta-bröd, utan att ha den minsta tanke på min käke som inte klarar av sådan konsistent. Men jag härdade ut, trots den brutala smärtan. Som tur är ska jag till vårdcentralen nästa vecka. Nu sitter jag och chillar tillsammans med Looptroop Rockers, de kommer till Örebro ikväll och jag kan inte se dem! :-(

- Hade en lektion igår. Slutade tidigt. Var på stan med Sanna. Satt på Hells med Sanna och Johanna. Köpte med Sushi med Sanna, hem till Sanna. Chillade galet och åt. Sedan hängde vi villt ute på landet, med bra folk. Därför bloggade jag inget. Idag ska jag träffa en veganbrud från Stockholm, som jag snackat lite med på Internet bara. Ska bli nice. Hajdo.