Du kommer hem, kysser mig lätt på pannan med portföljen i högra handen. Du har varit på jobbet och jag har varit hemma. Du sa att du har tänkt på mig, jag svarade inte. Men precis som alltid låtsades du som ingenting, eller bara föreställde dig att jag svara. Jag sitter kvar där i soffan, med fjärrkontrollen i handen. Sippar förbi alla kanaler, ser vardera kanals liv och tänker att jag skulle göra allt, för att få leva något utav dem. Det skramlar i köket, du lagar väl middagen du hade förväntat mig att jag skulle göra. Precis som alltid.

Jag stänger av Tv'n och går in till vårat rum, till sängen vi delar gemensamt varje natt. Lägger mig på den obäddade delen, jämte din prydligt bäddade sida. Vi är så olika, märker du ens det? Du visar dig vid dörröppningen, med skjortärmarna uppkavlade och säger ursäktande att du glömde fråga mig vad jag ville ha till middag. Jag tittar på dig och ser helt plötsligt den jag blev förälskad i för tio år sedan. Jag ler. Dina anletsdrag formas till ett chockerat uttryck, som om det är första gången du ser ett leende. Från mig. Men ler, snabbt därefter.”Jag vill ha dig.” säger jag och tittar djupt in i dina mörka ögon. För ett ögonblick försvinner misären, jag har skapat i våra liv. Vi är tio år bakåt i tiden, igen.