---

Det är bitterljuvt att flytta 30 mil från sin familj och vänner. Samtidigt som det är så underbart och uppfriskande att ta ett steg mot rätt riktigt, är det också jobbigt att ta det där steget från det man vet om, känner igen och håller av. För när det där steget är taget innebär vardagen något helt annat och man får helt enkelt börja om på nytt, vilket är ett äventyr i sig men samtidigt så kan band mellan en själv o sina kära individer 30 mil bort antingen klippas eller bara blekna. Det är det som är det sorgliga. Därigenom ifrågasätter man sig själv och den jobbiga situationen, vem och vart skulden ligger hos? Är det en själv som valde att ta det där steget? Är det de man lämnar? Eller bara själva situationens fel, distansen, kommunikationsmedel (som facebook, skype, sms, samtal)? Jag har inget svar och har jag inget svar, vet jag inte hur jag ska göra för att det ska bli så bra som möjligt för alla. Det är bitterljuvt att flytta 30 mil från sin familj och vänner, för varje dag är ett test; om äldre relationer ska bära eller brista, samtidigt som det är så jävla kul att skapa nya. Nya varma fläktar, som man otroligt nog kommer så bra överrens med. 

 

Jag ångrar inte för en sekund att jag valde att hastigt flytta till min pojkvän (efter över ett år av ett förhållande mellan mig, honom och distansen), jag ångrar det inte även om det är mycket som inte rullar utan käppar mellan ekrarna. För jag vet att när allt löser sig, kommer jobbiga distraktioner avta o jag har en möjlighet att leva det ultimata livet tillsammans med mina nya såsom gamla vänner och bekanta. Allt löser sig, det gör det alltid. Vi måste bara ha tålamod. Don't give up on me.

---