Det förgångna
Snöflingor krigar för sin existens. Vägrar att släppa taget om vintern, som snart är förbi. Vägrar att sluta falla, för de vackra landskap som har varit deras under en lång tid. Jag tycker nästan synd om dem, där på bänken i centralparken. När jag ser hur de kämpar med att komma varandra nära, bli stora tillsammans, för att landa fint kanske hårt, vad vet jag, på den redan vita marken. Jo, jag tycker synd om dem. För jag vet hur det känns att inte vilja släppa taget om någon, som inte är ens egen. Jag vet hur det känns att kämpa, slåss helt förgäves. För vintern ska försvinna och den tar med sig snöflingorna, oavsett vad. Oavsett hur ont det gör att sluta existera för någon
Kommentarer
Trackback
