Börjar jobba imorgon. Vilket känns oerhört skönt. Varför? Jo, för att leva på bidrag som försörjningsstöd, aktivitetsstöd och dylikt (men i detta fall aktivitetsstöd) är jävligt krävande. Man kan tro att det är som ett liv på moln, där man får allt serverat på ett guldfat; bara för att man får pengar. Riktigt så är det inte, inte för min del. Har aldrig varit och kommer nog aldrig bli. 

 

Man kan aldrig planera något (som kräver pengar) och vara helt säker på att man kommer genomföra det. För man vet inte om det kommer krångla med att få in sina pengar. Man vet inte om de (försäkringskassan, socialen etc.) kommer dra in pengarna pga ett misstag man har gjort, eller att man har råkat fylla i ansökningsblanketten fel. Mina räkningar ha behövt skjutas upp pga. försenade utbetalningar.  Det är så jävla läskigt att ha ens eget liv i främmande händer. Att förlita sig på en inkomst som är så jävla osäker. 

 

Det tycks väl att en person som jag inte har rätt att klaga, utan att jag ska vara glad över det jag har och får. Självfallet. Ingen annan mer än jag själv, vet hur otroligt tacksam jag är. Men genom min tacksamhet lever jag ändå i en osäkerhet och något som inte är stabilt; därför har jag rätt att komma med mina synpunkter, något många tycker är att klaga. 

 

Så därför ska det bli så oerhört skönt att börja jobba imorgon. Att veta säkert att mina pengar, min lön kommer komma nästa månad. Den kommer varken dras in eller behöva en ansökan av mig för att jag ska få pengarna. Pengarna kommer vara mina och jag kommer kunna betala mina räkningar i tid. 

 

 

 

Skrivandets gnista är inte som den en gång var. Ingenting kommer naturligt, utan det tvingas ut. Pressas, slås ut med våld, men resultatet och känslan därefter känns inte som den brukar. Är det nu jag egentligen ska ge upp? För detta är ingenting nytt. Det var något nytt för drygt två år sedan. Då chocken var lika brutal som smärtan var att hålla i en penna utan att kunna använda den. 

 

I och med min brist på ord att formulera, känslor och åsikter som inte går att beskriva; känner jag mig betydelselös, färglös och helt menlös. Jag vet inte vad som är jag längre. För var det något jag identifiera mig med; så var det just blocket och pennan/ word och tangentbordet/ anteckningar på mobiltelefonen. Nu när jag inte har det frågar jag mig: vad har jag då? Och vad är jag, när jag inte kan yttra mig, uttrycka mig på det sätt som känns bra för mig? Vem är jag mer än bara mitt namn? - Idag gör det ont att höra andra yttra sig om mitt tidigare sätt att formulera mig: skrivandet. Ta emot komplimanger på tidigare texter eller bara påpeka att jag är så duktig med ord. För de hurrar någon jag inte är längre. 

 

Idag publicerar jag sånt jag spytt ut på diverse sociala medier och sidor, trots att jag inte fullt ut kan identifiera mig med de orden jag skrivit, trots att det är halvhjärtat och ibland inte ens det. Kan det vara för att upprätthålla den där fasaden? Eller lever jag i någon sorts förnekelse och fortfarande tror att detta bara är en "fas", "en dipp"; lite brist på inspiration liksom? Kan en fas vara två år? Behöver jag mer än två år för att få tillbaka inspirationen? Hade jag bara haft ett svar, hade min meningslöshet varit lättare att bära på. 

Jag minns inte vad jag gjorde för ett par timmar sedan, jag minns inte vad jag gjorde exakt denna tid igår, jag minns inte vad jag gjorde förra veckan, eller ens förra månaden (som inte var något utöver det vanliga). Känns ganska meningslöst om man tänker efter. Ska jag leva dag ut och dag in, med endast några fragment att lägga på minnet av min spenderande dag. Å andra sidan visar det att livet rullar på, men vad spelar det för roll när jag ändå inte minns vad för underlag mitt liv rullar på?

 

Vi äter mat, men tänker inte så mycket mer än att äta den, bli mätt. Men vart är njutningen? Vi går till skolan, arbeten, blickar framåt, bildar tunnelseende, undviker himmel, underviker mark. Tänker endast på slutdestinationen (=skolan, arbetet), glömmer hur färden dit dåg ut, vad vi har för liv runtomkring oss. Varför gör vi allt som bildar vår vardag, men ändå inte gör det? Upprepande handlingar, blir rutiner, och handlingarnas mening försvinner och likaså handlingarnas vikt.

 

Är det därför vi har svårt att uppskatta det lilla, det vi tar förgivet att vi alltid har tillgång till? Vi känner inte strålen mot huden, när vi duschar, eller vätskan som blötlägger läpparna, rinner längs strupen när vi för ett vattenglas mot munnen. Vi gör det bara, men vi känner inte när vi gör det. Det är som när man säger till en person som inte hör när man pratar, men insisterar att h*n gör det och man svarar "Du hör, men du lyssnar inte"

Är det såhär vi vill leva våra liv? Leva, men ändå inte leva?

Jag vill inte, men ändå fortsätter jag att rulla på mina rutiner utan känsla.

 

 

- Jag somnade runt halv tre inatt. Vilket ledde till att jag vaknade 07:30 imorse med en enda tanke i skallen "Jag vill skolka idag, jag behöver mer sömn". Lyssnade jag till min inre röst? Nä jag är faktiskt smartare än så.

 

Men något jag låg och tänkte på, innan jag somnade inatt var lite om framtiden. Inte framtiden, som i vad jag gör, hur mitt liv ser ut osv. Utan vad framtiden faktiskt innebär, vad det är? Existerar framtiden, eller är den blank och att det är nutiden som skapas, dag för dag?

 

Vissa tror ju att allt man gjort och ska göra, redan är bestämt. Men då undrar jag, finns det framtida kopior av mig (och alla andra)?. Alltså att det finns en Kayla för varje dag som jag ska leva. Till exempel: Om jag ska resa utomlands imorgon, så finns det redan en framtida Kayla som gör det just nu (fast dagen efter denna dag), men att jag (nutida Kayla) ska göra det imorgon.  Hänger ni med? Knappt jag gör det.

 

I många sci-fi filmer, så får man se hur en människa från framtiden, åker bakåt i tiden för att t.ex varna om någonting som kommer ske i framtiden. Så enligt den ideologin, så existerar det människor i framtiden. Det finns alltså en Kayla imorgon och i övermorgon, och en ett år framåt. Men de lever som om det är deras nutid. Alltså måste det innebära att JAG, jag Kayla i denna tidsperiod också är en framtida-Kayla, precis som jag är en förfluten Kayla. Men för mig är jag bara den Nutida-kayla, eftersom att jag lever i nutiden. En nutid som är en framtid för en förfluten-Kayla, men det förflutna för en framtida Kayla.

 

Ja, jag ville bara dela med mig av denna filosofiska tanke. Kommentera gärna vad ni känner och tycker, hur ni ser på det hela. 

 

---

- Vi var barnsliga och så ovetande om världens alla negativa bragder, ändå var "Vi är oslagbara" den ultimata och enda självinsikten, vi hade. Vad gjorde vi för fel? Hur hamnade vi här? Eller var det att vi växte upp, som gjorde att vi aldrig stannade där vi var. I ovissheten, precis som Spöket är för Människan. En ovisshet.

- Vi har kommit till de mornar då man vaknar utav värmeslag och solstrålars smekningar. Vi är nära nu. Eller är det solen och dess värme och årstid, som är nära oss? Jag vet inte, men det kanske inte spelar någon roll. Jag är glad i vilket fall som helst, inte bara över att jag skrattar med mina kära vänner oftare än förrut, utan också att jag är påväg att bli någon eller någonting, jag aldrig varit tidigare. Och denna gång vågar jag säga att det är positivt. Nej, ingenting har blivit lättare, allt är fortfarande svårt och jag vill helst bara slänga allt skit under sängen, precis som när man var liten och kallade det städning. Fast nu är inte det, det alternativet jag försöker välja. Jag är trött på att gå igenom monotona skeden i mitt liv, som är lika varandra. Jag väljer solen och strålar, tillsammans med dess medförande glädje. Och jag ska försöka plantera hopp i bröstet på mig, för utan hopp kommer man ingenstans.

 

- Godmorgon. Jag sitter i stadsbiblioteket med fin musik i lurarna. Min första lektion idag börjar inte förän klockan 14:00, alltså är detta en passande morgon att ta sovmorgon på. Men nej, denna morgon hade jag ärenden att utreda. Men nu är de speciella "måstena" ur min väg och kvar är jag med mig själv. Kvar med mig och alla tankar.  Det här med livet till exempel. Livet består ju endast av en enda kedja, baserad på val och handlingar. Goda som onda. Hade jag inte gjort alla dessa ärenden denna morgon, så hade jag inte suttit här i Örebros stadsbibliotek. Jag hade legat och sovit i min säng, förmodligen. Allting man gör, har letts av ens tidigare handlingar. Ens liv påverkas ju av det man gör med livet. Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till. För min hjärna är alldeles för trött för ens eget bästa egentligen. Jag ska nog fortsätta lyssna på min lugna och melankoliska spellista.

-Söndag, söndag åh vad du fyller mig med lycka. (Om det ändå vore så)
Jag har betat av en läxa och känner mig nöjd. Hela jävla läxhögen har krypt, för alla provdatum och inlämningar har passerat. Mitt liv tog sig igenom allt, nästan felfritt. Även om Han inte blev nöjd över mitt resultat på matteprovet. Ett D, ett jävla D för mig är som att få A. Men nej, jag kan så mycket bättre. Jag kan bli så mycket bättre.

Brian Eno är fin, fyller mig med luften som inte finns när musiken inte existerar. Jag försöker att ta in mig, istället för att ta åt mig. Ja, det är två olika saker. Det ena är positivt laddat och det andra negativt, precis som med människor. Förutom dem som har bådadera. Förutom jag, som inte har någonting. Som inte är någonting. -Glöm allt, glöm mig, glöm allt som finns runt omkring dig.-

Jag skulle vilja vara en björn.  Försvinna från vintern och allt annat för att sedan komma tillbaka, fast i en helt annan tidsperiod. Kanske levande i ett bättre Jag, eller helt jävla försämrat. Men det är värt risken. Tycker ni inte?

- Det är lördag och jag vaknade tillsammans med Det. Det hade liksom slingrat sig runt hela mig, armar, ben,  och leder. Vi möts igen, skulle jag kunna säga. Men inte som att jag vill duellera, liksom som förut.. Jag orkar inte. För jag vet att precis som alla andra gånger, så kommer jag få lansen nedkörd i strupen och alla lagade hål, kommer sprättas upp.

Och den där klådan, det där stickande och rivande innanför det, som är innanför skinnet. Driver mig till vansinne och mitt hår sällskapar kala fläckar i bottnen. Nätterna vill mig ingenting väl. Allting är missformat.
Allt materiellt. Jävla December som uppmuntrar det ännu mer. Jävla människor som skapar sina egna fällor och trillar ned, tusen gånger om, men utan ett positivt och mentalt uppvaknande. Jag spårar. Jag är osammanhängande. Jag är antingen eller. Jag är ingenting. Jag har aldrig varit här. Men jag springer, mekaniskt, helt utan en egen vilja. Frihet ska inte kännas utanpå. Det ska kännas inifrån och ut.

-Alla frostklädda minnen, under mina fötter. Jag fryser

i ett nybyggt vinterland, ett land i repris från förra året. Jag strosar på gator som inte kan bestämma sig för att vara fast, eller flytande. Mina skor vägrar att släppa sommaren och självklart, absorberar de kylans konsekvenser. Kommer jag någonsin glömma (sommaren) allt från förr?

 

Inte nog om att min kropp växlar från människohud till knottrigt gåsliknande skinn, utan träden kläs med ljusslingor istället för gröna löv och jag kan nästan höra hur melodier om klappar, glada barn och skäggiga män, som egentligen inte existerar, lyda i vinden. Varför känns allting så orealistiskt och falskt? Varför har jag inte alla dessa alternativ som Instagram har, olika filter? Liksom kunna se verkligheten, så som jag vill se den.

 

Nej, jag längtar inte efter knarrande under fötterna. Nej, jag vill inte att morgon och kväll ska vara detsamma. Totalt jävla mörker. Och nej, snögubbar är inte söta. De ser ut som perversa pedofiler som lider av brutal fetma. Sätt mig i ett torkskåp bland blöta kläder, på en förskola och låt mig sitta där till solen och dess gröna löv, är här igen.

 

 

 

- Den kommande tiden kommer bringa med sig svarta uppvaknanden och promenader till lärans byggnader och svarta avslutningar, promenader till ett trapphus, en lägenhet, ett rum. Någon gång, flera gånger har jag nämt att dessa sammansatta årstider, bestående av kyla, mörker och tristess i själen, är någonting jag föraktar, rent utsagt hatar. Jag finner inte tillfredställelse, i destruktiva vindar som piskar mot mig, provocerar hjärnan att mörda alla varma och ljusa färger. Jag finner inte njutning, av att leva genom någonting som inte är liv.

Min ryggrad är krokig och jag kan inte upprätthålla mina axlars solidariska sköld längre. Min buk, min bringa så sköra, förblir synliga och kan lätt förstöras om så någon bara försöker. Den kommande tiden kommer bringa med sig, allt jag tryckt undan bakom solen.

- Igår kände jag en hopplöshet, så brutal att jag inte kunde svälja min misantropiska sida. Kände PMA (Positive mental attitude) in my ass. Men det triggade mitt medvetande och strävan efter en bättre värld ännu mer, nu idag.

 

Så

i vinter vill jag göra någonting. Jag vill göra någonting vettigt. Något för barn.

Idag, när jag vandrade till skolan i den brutala höstkylan funderade jag, på vad fan jag kan göra för andra. Jag grubbla så hårt, gick liksom ut efter sådant jag gillar att göra och helt plötsligt klingade hjärnan och jag kom på världens idé. Jag tänker inte avslöja idén ännu. Men det handlar om Konst+barn.

 

Jag tycker fler ska försöka göra någonting på egen hand, för samhället. För sådant och sådana som lever i samhällets skugga. För rättvisan. Och som min låtsasmamma sa igår "Det är viktigt att ungdomar gör någonting."  Jag håller med henne och som alla vuxna säger, vi är framtiden. Vi har faktiskt ett ansvar. Är dina ögon stängda, tillåt dig att öppna dem. Tänk ut, vad just du vill ha en ändring på? Vad stör dig mest?

 

Jag själv vill ändra på allt. Jag känner ett sådant stort ansvar, att det nästan är ohälsosamt. Men jag tror det är mer effektivt och bra för en själv, om man koncentrerar sig på ett område i taget.

 

 

 

 

-Där tog ruset av lycka slut. Det var väntat. Klart det var väntat. Klyshan "Ingenting varar för evigt" är sorgligt nog, väldigt sann. Fast ruset höll i sig oväntat länge. Igår kväll, var en kväll som fick avsluta min förjävliga lördag, sjukligt bra. Det finns roliga människor, visste ni det?

Och hela dagen idag, har jag vart glad, provocerande (mot mig själv) och lyssnat på litervis med Ceremonys lyrik och musik. Jag har liksom skapat satir baserat på mig själv.
Men nu, alldeles nyss tog ruset slut och längre kan jag inte förlöjliga min insida, inte heller mitt yttre.
Till exempel: Mitt hår, som slutar existera på vissa ställen och skapar kala fläckar i min botten. Det framkallas negativitet om mitt utseende, jag oftast inte orkar lägga någon större energi på.

Man ska inte vara glad på en söndag, men ska heller inte känna någon njutning på någon som helst, front. Man ska må dåligt av saker som skett för flera epoker sedan och man ska känna ångest i flytande form, inuti ådrorna. Söndagen, skapades för just det. Den där överdosen av sådant som gräddar psyket lite mer, åt alla jävla hjärnspöken som ska festmåltida på det.
Och jag förstår. Jag har full förståelse. Genom acceptans, föds förståelse. Frågetecken förvrids till utropstecken.

Ceremony, går inte längre att lyssna på. Jag är inte kaxig och tuff längre. En sådan illusion, kan man inte leva genom en längre tid i livet. Det är psykiskt omöjligt, för sådana som mig.
För en Kayla, som älskar att leva genom sådant som egentligen kanske inte existerar.

 

 

Förvirrelsen har väl provocerat fram de andra två. Liksom anledningen till att jag känner mig som jag gör.

Känner mig malplacerad, om det är i mitt hem, i staden jag bor i, eller landet eller kanske världen, det vet jag inte.

Men mest i mig själv tror jag. Det är så många känslor inom mig som är varandras motsatser.Det faktumet skapar förvirrelse och drar ned mig till en mörk sinnesstämning. Att det är tonårshormonerna som ligger och spökar innanför huden, det vet jag ju. Men jag vet även att det är så mycket mer än så. 

Hon var lika ledsen, som fönstrena var regnvåta.

Lika darrande, som lönnlöven var vibrerande.

 

Hon var inte glad på livet eller någon annan innanför hennes livs murar. För frågetecken, på frågetecken, har byggts upp framför hennes optiska glober.

Vem är hon och vem är hon för andra?

För att inte leva i ensamhet, liksom förvandlas till en utstött varg i en gammal urskog,

så behöver man veta om man är lika uppskattad, som man uppskattar andra.

Går man i ovisshet, angående något sådant,

förvandlas ljus till mörker och man bryts per automatik, ned.

 

Omgivningen, betyder mycket mer än vad man tror.

Och den närmaste kretsen, är mer livsviktig än någonting annat.

 

 

 

-Hur vet man att man har vänner? Då menar jag inte, alla dessa ytliga människor man har i sina umgängeskretsar. Utan jag menar dessa riktiga vänner som är så få att man bara kan räkna dem på en hand. Alltså, true friends.

 

Jag har länge, hela tiden rättaresagt, ifrågesatt mig själv. Varför är jag som jag är? Varför väljer jag de val jag gör i livet? En massa varför frågor ställer jag. Men jag har aldrig tänkt på, hur ser människor, när de ser mig. Förrän nu. Vad är det första alla runt omkring mig, tänker på, när de ser mig? Gillar dem att umgås med mig? Och om inte, varför? Varför umgås denna personen med mig? Varför vill inte denna person, umgås med mig?

 

Jag har haft så otroligt mycket vänner, men när jag tänker efter så vet jag faktiskt inte om jag har haft så jätte nära vänner, under min levande tid. Ja, jag har haft vänner som jag har sagt bästa vän till och som har sagt detsamma till mig. Det har känts naturligt, men det var länge sedan. För ju äldre jag blir desto mer abstrakt blir vänskapsband med olika personer. Man säger inte i min ålder "Vi är bästa vänner". Det är som att det stadiet är förbi.

 

Och då kommer jag tillbaka till frågan, hur vet man att man har (bästa)vänner? Och jag har tänkt på det väldigt mycket just idag. Och jag har kommit fram till att jag inte vet, längre. En vänskap, ska väl vara baserad på att båda parterna känner samma sak för varandra? Är det inte så det funkar?

Och det måste väl betyda att om en vänskap mellan två individer eller fler, inte är renvänskap om inte dem känner lika för varandra? Eller?

 

 

 

 

 

 

-Inatt drömde jag någonting, jag aldrig drömt förrut. Eller rättaresagt, det jag sa och kände har jag aldrig någonsin upplevt i en dröm. Kommer fortfarande ihåg allt jag sa och kände.

Jag är helt plötsligt i en lägenhet, med folk i. Jag vet inte alls hur jag kom dit och vart jag var.
Jag frågar tre tjejer som satt på en säng, om de visste hur jag hade hamnat i lägenheten. De sa nej, och det gjorde resten av dem i lägenheten också. Jag börjar tänka att allting är en dröm. Nyper mig i armen, slår mig själv i ansiktet, gör allt för att försöka vakna. Säger "Det här är fan ingen dröm. Det här är verkligheten"
och personerna tittar konstigt på mig och säger "Du är ju fan störd". Men jag fortsätter "Men jag sover, jag gick och lade mig ikväll och nu har jag hamnat här. Jag måste vara i mitt undermedvetna. För detta kan inte vara en dröm". Alltså verklighetskänslan man har när man är vaken, hade jag i den där "drömmen".
Jag var så säker på att det inte var någon dröm. Men sedan blir jag trött, verkligen jätte trött.
Och skriker hysterisk "Nej jag får inte sova, jag vill inte lämna mitt undermedvetna. Tänk så kan jag finna svar!" Och så vaknade jag.

Nu i efterhand, några timmar senare känns allt det där som en dröm. Men samtidigt så känns det annorlunda.
Vad fan var det där egentligen?