-Där tog ruset av lycka slut. Det var väntat. Klart det var väntat. Klyshan "Ingenting varar för evigt" är sorgligt nog, väldigt sann. Fast ruset höll i sig oväntat länge. Igår kväll, var en kväll som fick avsluta min förjävliga lördag, sjukligt bra. Det finns roliga människor, visste ni det?

Och hela dagen idag, har jag vart glad, provocerande (mot mig själv) och lyssnat på litervis med Ceremonys lyrik och musik. Jag har liksom skapat satir baserat på mig själv.
Men nu, alldeles nyss tog ruset slut och längre kan jag inte förlöjliga min insida, inte heller mitt yttre.
Till exempel: Mitt hår, som slutar existera på vissa ställen och skapar kala fläckar i min botten. Det framkallas negativitet om mitt utseende, jag oftast inte orkar lägga någon större energi på.

Man ska inte vara glad på en söndag, men ska heller inte känna någon njutning på någon som helst, front. Man ska må dåligt av saker som skett för flera epoker sedan och man ska känna ångest i flytande form, inuti ådrorna. Söndagen, skapades för just det. Den där överdosen av sådant som gräddar psyket lite mer, åt alla jävla hjärnspöken som ska festmåltida på det.
Och jag förstår. Jag har full förståelse. Genom acceptans, föds förståelse. Frågetecken förvrids till utropstecken.

Ceremony, går inte längre att lyssna på. Jag är inte kaxig och tuff längre. En sådan illusion, kan man inte leva genom en längre tid i livet. Det är psykiskt omöjligt, för sådana som mig.
För en Kayla, som älskar att leva genom sådant som egentligen kanske inte existerar.