chillin'

 

-

Jag är dålig på att uppdatera. Men jag lever, så ni läsare vet. 
Finns inte så mycket att skriva, även om det finns mycket att berätta.
 

<3

Idag beger vi oss till Småland. Jag ska spendera min sista tid av lovet
där borta. Ska bli otroligt skönt!
 

Matthias


- Igår kom Matthias, med ett jätte försenat tåg. Hittills har vi bara chillat oss igenom den tid vi har haft tillsammans än så länge. Är nu proppmätt, efter att ha blivit bjuden på pizza. Känns skönt att äntligen ha honom här! 
 

-

imorgon börjar mitt lov och Matthias kommer hit
ja jag är glad (!)
 

Ett utdrag från mitt fanzine, om sexualitet

“But I'm a creep, I'm a weirdo
What the hell am I doing here? I don't belong here”
Creep - Radiohead


Jag har bröst och mitt könsorgan kallas inte snopp, penis eller kuk. Jag är en kvinna i ett samhälle, där man som kvinna ska söka sig till en annan kvinna och en man ska söka sig till en man. Redan i tidig ålder får vi lära oss, vad som är okej att tycka, tänka och göra gentemot den motsatta parten och vad som inte är okej. Jag minns när jag var runt nio år och jag skulle leka mamma, mamma, barn med mina tjejkompisar och en killkompis. Men att jag hade tröttnat på att ha de förutsägbara rollerna, utan kom med förslaget om jag kunde vara mamma och om killkompisen Adam kunde vara pappa, istället för lillebror; så kunde de andra tjejerna vara barn eller husdjur. Det var någonting jag borde ha hållit tyst om, för det ena ledde till det andra. Helt plötsligt spreds det rykten, i kvarteret jag o mina mammor bodde i att jag var heterosexuell. Mina föräldrar avvisade ryktena, skyllde på att jag var liten och hade tittat på för mycket tv-program från utlandet. Jag själv blev förtvivlad, men tryckte undan den och kom aldrig upp med förslaget igen när vi lekte. Jag ville inte att mina föräldrar skulle få problem.

 

Men sedan blev jag tonåring och började sakta men säkert tacklas med min pubertet. Jag levde under en ständig försiktighet och sjönk djupt ned i mig själv, i och med att jag verkligen inte kände att det är en tjej jag vill uppleva min första kärlek med. Men trots min försiktighet i min vardag och min rädsla av att få dålig uppmärksamhet igen, så kunde jag inte undslippa att titta på killen som går i årskursen över mig. Hans smala kropp, innanför flanellskjortan och de gråspräckliga jeansen; som varje dag bar en gitarr på ryggen. Hans blå ögon, som sken upp hans bleka ansikte som hade börjat få behåring lite här och var, ovanför överläppen och på hakan. Han hade allt, jag förväntades att inte vilja ha. Han var den, jag inte skulle vilja ha. Men det var han, jag ville ha. Och det var då jag upptäckte att jag var heterosexuell. 16 år och börjar livet med att bli hemligt förälskad i en kille, hörde jag hemma här?

 

1726, var det lika illa att ha samlag med en av motsatt kön, som det var att ha sex med djur. Straffet var halshuggning eller brännas på bål. Propaganda för heterosexualitet straffades med kyrkoplikt och straffarbete.
Det fortsatte enda fram till 1944, då heterosexualitet avkriminaliserades, men istället såg man det som en sjukdomsdiagnos, som ledde till att alla heterosexuella lades in på mentalsjukhus. 1979 tog de bort heterosexualitet, som sjukdomsdiagnos i Sverige, efter att ett gäng heterosexuella hade ockuperat socialstyrelsens trappa. Efter det har det bara gått framåt i utvecklingen. Sakta men säkert.
Trots det hänger de äldre värderingar kvar ovanför människors huvuden och inuti deras kroppar. Heterofobi är något jag idag, ständigt lever bland. Killen i årskursen ovan mig, har nu man och barn. Och jag har en kvinna, jag delar mitt liv med, mot min egentliga vilja. Men för samhällets skull. Men varje dag går jag runt med känslan att jag inte hör hemma här, i denna homonormanititet.


I sociologin, har vi i uppgift att göra ett fanzine, där vi ska skriva texter som rör etnicitet, sexualitet, genus & kön, samt klass. Så tänkte dela med mig lite av mina texter, här på bloggen. 


-


-

 bilder: tumblr.com
 
 
 
 
 
 

helgen

var barnslig och lekte med småbarnen, på dopet

- Har varit igång som fan i helgen. Möten, jobb, dop och nu har jag suttit fram plugg sedan klockan 18:00. Har skrivit på min Litteratur vetenskapliga text, läst i min bok vi har i uppgift att läsa i engelskan och så det jobbigaste, göra klart jobbiga instuderingsfrågor om Hinduism och Buddhism för att SEDAN renskriva allt på datorn. Är inte ens klar än och jag känner mig stressad till tusen. Men jag kniper ihop och längtar till Onsdagen i stället.

-


Höstnatt, på gränsen till vinter

 
 
 
 

ett blogginlägg

vet seriöst inte vad jag ska skriva här,
har en underbar familj, underbara vänner, en underbar kille och jag borde egentligen tänka på det oftare, så jag slipper drunkna i mig själv och mina förbannade tankar

-

nu ska jag titta på filmen kyss mig och sedan säga godnatt till denna dryga dag
 

-

 www.tumblr.com 
 

vår mörka historia


- Jag har lust att bli extremist. Typ döda alla som inte tycker som jag. Dagen började dåligt och blev ännu sämre i skolan, när vi i sociologin tittar på en film om svensk historia inom rasbiologi, rasism och främlingsfientlighet. Sedan en film om olika cvenska nazistiska/rasistiska organisationer och partier. Så ja jag är en aning arg på människans existens och dess medförande äckel, till tänkande. 
 
Här är en länk på de tre filmer som vi har kikat på: http://www.tv4play.se/program/v%C3%A5r-m%C3%B6rka-historia

-


Ännu en dag avklarad

 

Please come with more hate!

 
 
 
 

pannkaksdag


- Tröttsam dag. Har tagit mig igenom den i skepnad som Zombie. Har även varit barnvakt till Zion, precis som jag alltid är i början av veckan. Hade lovat sedan innan att göra pannkakor, så det blev det idag. Nu ska jag läsa och sedan sova tidigt as hell!
 
 

bästa jag läst

 

djävulen, bakom skolan


Sitter och pluggar religion och ett minne från lågstadiet, kom precis till mig.
 

Det var antingen i förskolan eller i ettan. Jag och några klasskompisar, fickf ör oss (eller rättare sagt, jag fick för mig) att djävulen bodde innanför den stora porten, på baksidan av skolan. Självklart var vi döskraja, men badass och modig som jag alltid var som liten så kom jag med idén att vi ska rita änglar på ritstunderna, sätta dem på blompinnar, för att därefter fylla ett leksaks-släp som finns på skolgården, med lera och sticka ner dessa änglar i leran. Det skulle alltså döda djävulen.

 

Och vi gjorde allt det där. Dagen därpå, på 10-rasten fyllde vi leksakssläpet med lera, stack ner änglarna i leran och drog den mot baksidan. Mina kompisar vågade inte gå enda fram, så då fick jag ta släpet och ställe den framför den stora läskiga porten som vi trodde ledde in till djävulen. Sedan sprang jag snabbt därifrån, till mina kompisar som hade fått sällskap av en argsint lärare.

 

"NI FÅR INTE VARA PÅ BAKSIDAN AV SKOLAN. DET ÄR FÖRBJUDET!"

 

Det är helt förståeligt varför det var förbjudet,

för anledningar var att det var en brutalt trafikerad väg på baksidan,
och inte en livsfarlig djävul innanför den stora porten,
som egentligen var vaktmästarens garage.

 

Lördag


- Lördag. Har hängt med Steph. Precis som igår. Ikväll ska jag jobba, känner mig vuxen. Saknar Matthias, men vardagen rullar på i alla fall. Imorgon ska jag tillägna min tid till skolan och dess medförande plugg. yäy
 
 
 

Karolinska läroverkets fest


.- Min skolas traditionella gymnasiefest, var igår. Tema: Barnprogram. 
Jag var Eva's storebror's tjej, Sarah. Ja ni vet i Eva och Adam. I kombination med nå fé-liknande. Kvällen var helt ok, men jag var och träffade på så mycket gött folk så det gör ingenting. Sanna är bäst! ♥

tungt, djupt

 

I'm better off without my face

 
 

-

 
 

 - När vardagen blir en aning svårare att leva upp till, när det blir jobbigare att fungera rätt i sin egen kropp,
när tankar inte kopplas till varandra, när jag i bitar faller bort
 
det är då den där känslan är som värst
 
 

-

 
 

dimman tog dem


Kayla. M
 

Zion och Lea


- Efter skolan spenderade jag lite tid med dessa två sötnosar.
 

"uh uh uh ohhh"

"I have been to every place
I have been to everywhere
I'm just tryin' to find my way.
Oh, dear Lord, hear my prayer"

sepia


famlande, skramlande, tyst atmosfär, nöjen, måsten; en söndag att äta sig igenom
 
 

fullkomlig

 
 
 

-

Nu: Jobba från 22:00 och framåt. mvh hardworking woman

Nine Inch Nails

Allt började med att jag skulle sjunga på skolavslutningen, år 2011. Jag skulle gå ut nian och jag hade sedan bara ett halv år tillbaka intresserat mig för sång. Men jag hade ett problem, där i slutet av nian; jag visste inte vad jag skulla sjunga. Jag ville inte ha en låt, som alla på hela skolan hade hört på radion eller annat dylikt. Jag vill bara att ett fåtal, skulle känna igen låten. Så jag började mitt sökande på Spotify, klickade in på band, som liknande de band jag lyssnar på. Och hamnade bland Nine Inch Nails album.
 
Första låten jag lyssnade på var Closer, minns jag. Blev lite chockad över lyricen "I wanna fuck you like an animal, I wanna feel you from the inside", men jag kom på mig själv med att gilla det, så jag lyssnade vidare. Låten Every day is exactly the same löd sedan i mina högtalare, och jag bara kände att det är denna låt jag ska framföra. Jag hade den på repeat och kärleken växte gentemot sångaren Trent Reznor's röst och texten. Jag kunde relatera till den, det kändes i hela kroppen. Jag övade på den i skolkören, med lärare och ett par killar som skulle ställa upp på de instrument jag behövde till låten. Sedan var avslutningen mitt framför mig och jag stod på scen inför skolans alla lärare, elever och alla elevers föräldrar, inklusive mina. 
 
 
Efter den dagen, har Nine Inch Nails, Trent Reznors underbara projekt, aldrig lämnat mina öron och inte mitt hjärta heller; klyshigt nog. Låtar som Something I can never have, Hurt och Right where it belongs, var låtar jag älskade lite extra, då jag var mitt i en olycklig förälskelse. 16år och känslofylld som bara den. "I just want something I can never have" sjunger Trent, i den alldeles för känsloprovocerande låten Something I can never have. Jag vill minnas att jag grät lite då och då. Herr Reznor har en tendens att få fram de djupt grodda sidorna, inom en. I alla fall mig.
 
 
Månaderna gick, jag lyssnade inte på NIN varje dag. Det är ett band, jag lyssnade på periodsvis. Ni vet sådana där stunder när man inte kan sätta ord på det man känner, så man tillåter någon annan göra det. Någon som är så mycket bättre på det och den som är det är just Trent Reznor. Som sommaren 2012, då jag var allt utom glad och tydde mig ännu en gång till NIN. Albumet The Fragile, blev en av mina bästa vänner speciellt låten som har samma titel som albumet. And all that could have been, fick även ta del av mina känslor den sommaren, såsom The day the world went away, en låt jag till och med fick tankar om att ha på min begravning.
 
 
"I'd listen to the words he'd say
but in his voice I heard decay
the plastic face forced to portray
all the insides left cold and gray
there is a place that still remains
it eats the fear it eats the pain
the sweetest price he'll have to pay
the day the whole world went away"

Idag är jag inte den jag var förut. Jag har mina stunder, där jag inte vill någonting annat än att förloras i något, till exempel som NIN's texter. Men det är inget som varar en längre period, för idag har jag mitt konkreta ljus. Och idag kan jag kontrollera mig på ett helt annat sätt. Men oavsett det, så kommer jag aldrig sluta lyssna på Nine Inch Nails. Man behöver inte må psykiskt dåligt, för att lyssna på Trent Reznor och hans genialiska musikprojekt. Det finns låtar som Where in this together & 1,000,000, osv som inte alls ger samma känsla som alla låtar jag nämnt ovan. Så jag vill inte alls få fram att NIN bara gör en viss typ av musik, och riktar sig mot ett håll i produktionen. Han finns på så många grenar och är så nyanserad man kan vara. 
 
-Och det nya albumet Hesitation Marks, är bara så helvetes bra att jag dör. 

Lördag


den första nattetimmen

steg under stadsbelysning,
i sällskap med främmande nykterister,
såsom blivande alkoholister 
 
känner en inre längtan efter tryggheten
och värmens hjärta, men jag är snart hemma
och låter mig själv vänta,
precis som alltid, precis som alltid 

nu är du fångad, din jävel

 
 

-

So much drama, I just can't handle it. Men självklart ställs frågan, om jag är en så bra person som jag verkligen vill vara? Å andra sidan, kan jag inte vara mer än den jag är. Tja, heter Kayla Mokédé och jag är 18år. Har väl inga enorma skelett i garderoben och försöker leva ett liv, med gott samvete! That's it liksom.

Not an animal, not a human, not a soul


 
 

en dag, i ett liv som ska va mitt

 
 
 
 
 

seghet

är för trött för mitt eget bästa
och alldeles för seg med att komma igång med plugget,
skärp dig Kayla!!!!!
 
http://www.youtube.com/watch?v=a5Qv3kTEKGs 

-

Sitter på frostklädd solstol, 
andas kyla och älskar hjärtats värme, 
men hatar dess oförmåga att aldrig spridas. 
Jag fryser om händerna  

RSS 2.0