Jobbat två dagar denna vecka. Får schema nästa vecka. Ska på en arbetsintervju på Tisdag, angående sommarvikariat på ett äldreboende. Det rullar. Nu ska jag åka till Matthias mormor för att introducera dem för veggievärlden. Ska laga en currygryta på Anammas bitar och ris.Finns inte så mycket mer att tillägga.

 

Första jobbdagen gick så jävla bra, även om det var slitigt för en sådan kropp som jag har (inga muskler = inte mycket till styrka. Och jag är en fd.atlet?!?!?). Svabbade hela golvet i matsalen och trapporna upp till restaurangen, de var petiga med hur jag skulle svabba, så ja...tog 1½h. Sedan fanns det inget och göra så jag fick skala morötter. Fick en kartong med 10kg och började skala. Frågade därefter hur många jag skulle skala, svaret jag fick var "Allt?". Så mina händer är sönderskurna och rygg sönderpajad. MEN VET NI? Det var så jävla skönt. Så jävla skönt o göra något produktivt, kämpa för något som kommer nästa månad. Slutade klockan halv tre, men fick äta innan jag slutade. Gratis asian food, jatack!!! 

Såattehja, det har varit en jävligt positiv dag idag. Ska jobba imorgon också, sedan är de två provdagarna över och jag hoppas mer än allt annat att de vill ha kvar mig. Nu ska jag dricka té och titta på Vampire Diaries. Härrop 

 

Börjar jobba imorgon. Vilket känns oerhört skönt. Varför? Jo, för att leva på bidrag som försörjningsstöd, aktivitetsstöd och dylikt (men i detta fall aktivitetsstöd) är jävligt krävande. Man kan tro att det är som ett liv på moln, där man får allt serverat på ett guldfat; bara för att man får pengar. Riktigt så är det inte, inte för min del. Har aldrig varit och kommer nog aldrig bli. 

 

Man kan aldrig planera något (som kräver pengar) och vara helt säker på att man kommer genomföra det. För man vet inte om det kommer krångla med att få in sina pengar. Man vet inte om de (försäkringskassan, socialen etc.) kommer dra in pengarna pga ett misstag man har gjort, eller att man har råkat fylla i ansökningsblanketten fel. Mina räkningar ha behövt skjutas upp pga. försenade utbetalningar.  Det är så jävla läskigt att ha ens eget liv i främmande händer. Att förlita sig på en inkomst som är så jävla osäker. 

 

Det tycks väl att en person som jag inte har rätt att klaga, utan att jag ska vara glad över det jag har och får. Självfallet. Ingen annan mer än jag själv, vet hur otroligt tacksam jag är. Men genom min tacksamhet lever jag ändå i en osäkerhet och något som inte är stabilt; därför har jag rätt att komma med mina synpunkter, något många tycker är att klaga. 

 

Så därför ska det bli så oerhört skönt att börja jobba imorgon. Att veta säkert att mina pengar, min lön kommer komma nästa månad. Den kommer varken dras in eller behöva en ansökan av mig för att jag ska få pengarna. Pengarna kommer vara mina och jag kommer kunna betala mina räkningar i tid. 

 

 

 

---

•Söker jobb som en tok och förmodligen har jag kirrat ett. Servitris-tjänst på en asiatisk restaurang. Matthias har fått schema från sitt jobb, (snart) får båda aktivitetsstöd. Inkomstkällorna räcker till en hyra på max 4,5k och vi har en lägenhet i kikaren. Får jag jobbet, ringer vi om visning. Går allt väl, har vi uppnått det betydande målet; jag och Matthias har. Lägenhet och stabilitet. Det känns så oerhört peppande och motiverande. För då kan vi fokusera på vad vi vill göra med våra liv. Resor, festivaler, äventyr, pluss, osv. Och första anledningen till att spara blir *trumvirvel* till festival.

 

Getaway Rock Festival: Det är festivalen vi har satt på kartan, då både Graspop och Wacken är alldeles för dyrt för våra plånböcker och bankkonton. Än sålänge har de inte släppt några band jag lyssnar på, men det kommer nog. Hoppas för allt i världen att Alcest ( https://www.youtube.com/watch?v=46W_462hdPo ) blir bokade. 

Det blir ca. 7k om man räknar alla kostnader med en (stor) släng överdrift.

 

Och efter denna sommar har jag bestämt att jag ska spara till en resa, med eller utan Matthias. Jag vet inte än. Jag vet bara att mitt mål alltid har varit att se jordklotets länder med mitt eget par ögon. Jag vill uppleva andra världar, se, lukta, känna. De resemål som är mest lockande är självklart: Australien, Nya Zeeland, Skottland, Italien, Kenya, Sydafrika, Kongo & Kanada. - Vara någonstans som inte är Sverige, som inte ligger i Skandinavien.

 

Därför ska jag ta de jobb jag får, som inte krockar med varandra i schemat. Och göra det folk kallar "jobba ihjäl mig". Jag vill kämpa för detta. Jag vill kämpa för något jag vet kommer vara värt. Det är inte utbildning och skola jag känner är viktigast längre. Även om utbildning självklart ger arbete. Men det är inte prio #1 för mig. Inte längre. •

Skrivandets gnista är inte som den en gång var. Ingenting kommer naturligt, utan det tvingas ut. Pressas, slås ut med våld, men resultatet och känslan därefter känns inte som den brukar. Är det nu jag egentligen ska ge upp? För detta är ingenting nytt. Det var något nytt för drygt två år sedan. Då chocken var lika brutal som smärtan var att hålla i en penna utan att kunna använda den. 

 

I och med min brist på ord att formulera, känslor och åsikter som inte går att beskriva; känner jag mig betydelselös, färglös och helt menlös. Jag vet inte vad som är jag längre. För var det något jag identifiera mig med; så var det just blocket och pennan/ word och tangentbordet/ anteckningar på mobiltelefonen. Nu när jag inte har det frågar jag mig: vad har jag då? Och vad är jag, när jag inte kan yttra mig, uttrycka mig på det sätt som känns bra för mig? Vem är jag mer än bara mitt namn? - Idag gör det ont att höra andra yttra sig om mitt tidigare sätt att formulera mig: skrivandet. Ta emot komplimanger på tidigare texter eller bara påpeka att jag är så duktig med ord. För de hurrar någon jag inte är längre. 

 

Idag publicerar jag sånt jag spytt ut på diverse sociala medier och sidor, trots att jag inte fullt ut kan identifiera mig med de orden jag skrivit, trots att det är halvhjärtat och ibland inte ens det. Kan det vara för att upprätthålla den där fasaden? Eller lever jag i någon sorts förnekelse och fortfarande tror att detta bara är en "fas", "en dipp"; lite brist på inspiration liksom? Kan en fas vara två år? Behöver jag mer än två år för att få tillbaka inspirationen? Hade jag bara haft ett svar, hade min meningslöshet varit lättare att bära på.