Skrivandets gnista är inte som den en gång var. Ingenting kommer naturligt, utan det tvingas ut. Pressas, slås ut med våld, men resultatet och känslan därefter känns inte som den brukar. Är det nu jag egentligen ska ge upp? För detta är ingenting nytt. Det var något nytt för drygt två år sedan. Då chocken var lika brutal som smärtan var att hålla i en penna utan att kunna använda den. 

 

I och med min brist på ord att formulera, känslor och åsikter som inte går att beskriva; känner jag mig betydelselös, färglös och helt menlös. Jag vet inte vad som är jag längre. För var det något jag identifiera mig med; så var det just blocket och pennan/ word och tangentbordet/ anteckningar på mobiltelefonen. Nu när jag inte har det frågar jag mig: vad har jag då? Och vad är jag, när jag inte kan yttra mig, uttrycka mig på det sätt som känns bra för mig? Vem är jag mer än bara mitt namn? - Idag gör det ont att höra andra yttra sig om mitt tidigare sätt att formulera mig: skrivandet. Ta emot komplimanger på tidigare texter eller bara påpeka att jag är så duktig med ord. För de hurrar någon jag inte är längre. 

 

Idag publicerar jag sånt jag spytt ut på diverse sociala medier och sidor, trots att jag inte fullt ut kan identifiera mig med de orden jag skrivit, trots att det är halvhjärtat och ibland inte ens det. Kan det vara för att upprätthålla den där fasaden? Eller lever jag i någon sorts förnekelse och fortfarande tror att detta bara är en "fas", "en dipp"; lite brist på inspiration liksom? Kan en fas vara två år? Behöver jag mer än två år för att få tillbaka inspirationen? Hade jag bara haft ett svar, hade min meningslöshet varit lättare att bära på.