"Du e så jävla grunge asså"
- Sitter och sippar på mitt älskade kaffe, som är till för att återuppliva den zombien jag vaknade som. Den bleka nyansen i min hy, börjar återgå till det normala och en lätt rodnad klär mina kinder. Ja, jag är ganska mänsklig nu. Men faktumet är att jag har sovit alldeles för dåligt i natt och denna dag har ingen ljus framtid, även om jag har planerat att skejta och umgås. Åh, människan är så fascinerande med dess turbulens.
Lyssnar även på Nirvana och som alltid får jag någon sorts klump mellan hals och bröstkorg. Jag vet inte om det är på grund av vissa låtar eller om det är för att jag faktiskt tycker synd om den döde Kurt Cobain, eller om det bara är för att jag aldrig någonsin kommer få se detta band live, någonsin. Någonsin. (Jag önskar att jag föddes tidigare, än vad jag gjorde. Året 1995 kan dra åt helvete, tillsammans med alla andra avkommor som året födde)
Påtal om Nirvana, så stör jag mig på alla jävla tumblr's och människor som klassar sig som "Grunge". Jag stör mig så oerhört jävla mycket att jag vill spy på varenda en och pressa färska citroner i öppna sår på dem.
SLUTA KLÄ ER SOM OM NI INTE BRYR ER OM VAD NI HAR PÅ ER, NÄR NI EGENTLIGEN ANSTRÄNGER ER TILL DET YTTERSTA FÖR ATT KUNNA SE UT SÅ. NI ÄR SÅ JÄVLA UNTRUE!
Utsidan spelar roll?
- Jag hade tänkt att prata om det här som stereotypiska tjejer, älskar att prata om: Kläder. Utsidan.
Jag som person har länge varit den som har tänkt och sagt "Det är insidan som räknas och inte utsidan. Den är helt och hållet oväsentlig." Många av anledningar är nog att jag själv har råkat ut för en hel del kränkningar angående mitt utseende, från mina år på dagis, enda upp till mellanstadiet. Utsidan är den sidan som är nåbar, direkt. Den är synlig, vare sig man vill eller inte. Därför blir den väldigt lätt ett offer, för sådant som kan såra.
Men jag hade fel, när jag sa och tyckte att min utsida liksom alla andras, är oväsentlig och inte går att räkna med i ens personlighet. Bilderna här ovan, är på mig i kläder Jag antingen har köpt, eller fått av andra som är medvetna om vad Jag tycker om. Ser ni "Jag". - Jagets definiton för mig, är psyket, din hjärnas egenskaper och din personlighet. Jaget är det som gör dig, till dig. Men samtidigt som jag vill säga att utsidan speglar, din insida så kan jag inte det. Jag kan i alla fall inte tala för andra angående det, även om jag kanske kan säga det om mig själv. Ens val av kläder, kan vara olika. Bara för att du klär dig i det som kategoriseras som "tufft, hårt och brutalt" betyder det inte att du är det som person. Bara för att du klär dig inom stilen "skinnhead", så betyder det inte att du går runt med rasistiska värderingar. (Dels för att stilen från första början endast handlade om musiken och kläderna, men också för att det bara är kläder.)
Det finns så ofantligt många anledningar och bakomliggande faktorer till varför man klär sig i det man klär sig i. Då skulle jag kunna säga att utsidan inte spelar någon roll, eftersom att kläder bara är kläder. Men annars spelar den faktiskt roll; vi går tillbaka till bilderna här ovan igen. Som jag skrev innan; dessa kläder har Jag valt att ta på mig. Alltså är dessa kläder, mitt sätt att utstråla vem Jag är. Jag har valt att konstruera dessa klädkombinationer, ut efter vad som faktiskt är Jag, Kayla. Därför är utsidan så viktig att inte trampa ned på, för den spelar faktiskt en roll. En roll i det undermedvetna, precis som i det medvetna.
Om min utsida trampas ned på, så som den gjorde när jag var yngre, så leder det till att även min insida trampas ned på, min anledning till varför jag satte på mig de kläder jag har. Mina klädval, har en koppling till det jag bär inuti.
Jag ville egentligen få detta, till en strukturerad text. Men känner att jag misslyckades en aning. Det spelar inte så stor roll, bara ingen misstolkar det helt åt helvete. Jag känner även att jag är lite tvetydig. Men vafan, människan är tvetydig och jag menar bara att vi ska sluta vara så jävla inkompetenta genom att klanka ner på varandra med permanenta fördomar och annat skit, som gör att man inte vågar uttrycka sig genom kläder eller bara ord.
En människokategori
- Jag är trött på fasader. Sådana skynken över byggnader, sådana skynken över mänskliga ting. Ett starkt äckel, har växt till sig i min magsäck. Den växer för var gång jag ser en människa, en person, göra någonting som inte stämmer med den bilden, just denna person har angett att den är, att den står för.
Jag talar om de som håller en sylvass kniv i högerhanden och hugger en så fort, man vänder sig ryggen om. Jag talar om de som kan prata i timtals långa stunder om en specifik kategori och sedan förnekar allt den har sagt, dagen därpå. Jag talar om de som går runt med en väska, proppfylld med olika leenden, avsedda till olika personer. Krystade, ärliga, sneda, elaka, ironiska, oärliga etc.
Jag känner mig utnyttjad. Jag känner mig sårad. Jag känner mig förödmjukad, förnedrad, otillräcklig och helt utan värde. Men ska jag klandra gärningsmännen och fortsätta se mig som ett offer? Nej. Jag har nog aldrig gjort det, jag har dock lagt onödig energi på dessa människor. Jag har ifrågesatt mig själv tillräckligt nu. Jag har inte gjort några fel. Jag har bara råkat hamna i olika slags händer. Händer som rotar i mina fickor, istället för att hålla mig i handen.
Jag är trött på fasader. Trött på de glittriga och pryda skynkena, som en stor mängd av människor väljer att klä sig i, just för att lura andra medmänniskor, till egen vinning. Jag är trött. Så jävla trött!
Ungdomar och instagram
Jag ska snart fylla 18år och lever i ett omänskligt samhälle. Får tvingas leva i miljöer, där människor i alla åldrar råka illa ut, på grund av andra medmänniskor. Jag får bland annat bevittna ordkrig mellan munnar, eller genom dagens teknik och sociala medier. Facebook, Instagram, Twitter, bloggar och massa andra sidor, öppna för offentligheten. Jag får bevittna uthägningar, av bilder på unga avklädda kroppar. Jag får bevittna hemska skratt, tysta snyftningar, arga tankar. Jag ser hur allt på den fronten raserar, sakta men säkert. Jag ser hur människor gräver sina egna psykiska gravar. Jag ser hur vi dränker varandra i misären, som vi har provocerat fram. Det är ingen alien, från en annan galax som har fördömt vår planet med allt detta. Ingen häxa eller trollkarl, som i disneyfilmer och annat påhitt. Utan det är vi själva, som har förorsakat det vi lever i.
Jag försöker lista ut vad som krävs för en, ja vi kan säga 16årig tjej/kille, att tänka tanken att ens vilja skada någon i ens omgivning, genom verbal mobbing eller indirekta metoder. Vad måste en sådan människa känna, eller ha i tankarna? Idag fick jag reda på att det finns ett konto på Instagram, som heter "ÖrebrosOrrar" eller något liknande. Där lägger man upp bilder som har "slamp"-märkts, på lättklädda/avklädda tjejer i unga åldrar, som inte alls är tagna för att hamna på ett Instagramkonto. Utan bilderna är förmodligen avsedda till en enskild person. Ja, vi vet ju att man helst inte ska skicka naken-bilder till vem som helst. Det är ju något man har fått höra minst en gång. Sedan vad man själv har för värderingar på sig själv och andra, är ju väldigt subjektivt. Men något vi alla har gemensamt är nog att ingen, inte ens skaparna av "Örebrosorrar" eller personen som spred bilden från första början, vill att en bild (på sig själv) som är tillägnad till EN person, ska vara uppe på internet inför vem som helst.
Så då kommer jag återigen till funderingen vad är det som krävs, för att en människa ska göra något sådant som att t.ex skapa ett konto som "Örebrosorrar"? Eller vara den som sprider bilden först? Är det hämd, det handlar om? Eller för att man ser det som underhållning, någonting man skrattar åt? Eller för att "offret" får skylla sig själv? Jag själv vet inte vad en sådan människa tänker. Men det jag vet, det min moral säger är att det inte finns någon anledning ALLS att göra en annan person illa, för att den beter sig på ett annat sätt än du själv, klär sig på ett visst sätt, prata på ett visst sätt. Alltså finns det ingen anledning att lägga upp en bild på en naken oskyldig tjej, på ett offentligtkonto, just för att hon tog bilden som hon tog på sig själv. Det är som att säga att om man klär sig utmanande så får man skylla sig själv, om man blir våldtagen. (Även om det nu faktiskt finns de, som tycker så).
Jag har levt tillräckligt länge, för att erfara så mycket så att jag kan yttra mig om att människan är en äcklig och hemsk varelse. Så det här som jag har skrivit ovanför, förvånar mig inte. Det har gått så långt så att jag inte kan chockeras längre. Jag tappar inte hakan. För ser världen ut som den gör idag, så kan en uthägning av bilder på en själv vara en vardag för en tonåring som gjorde misstaget att skicka en naken-bild till en person, man lita på lite för mycket.
Jag har sagt det så många gånger, men jag säger det igen: Jag skäms så oerhört mycket över att jag är just; människa.
#söndagstankar
Det är som tinnitus
Sov ett par timmar efter skolan, det var egentligen inte meningen. Men jag hade så svårt att sluta föreställa mig, hur skönt det hade varit och bara avlägsnas från allting en stund, på ljusa dagen. Jag avlägsnades.
Jag är så himla trött på världen just nu. Och med världen så menar jag oss människor; människan. För vi är världen, resten är bara Tellus, liksom jorden. Jag hatar det vi har skapat och det vi håller på och skapar. Jag hatar dem som yttrar sig, utan kunskap. Jag hatar dem som påverkar andra människor på ett negativt sätt ( ja det som anses negativt för mig, måste det bli då). Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. För min kunskap att kunna framföra mina åsikter har helt lagt sig bakom mig, blivit min skugga. Jag vet inte hur jag ska göra längre. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt som trycker och klämmer mot insidan av mitt skinn.
Jag kan inte ens scrolla "Dashen" på facebook längre. Jag orkar inte all idioti jag ständigt läser. Ändå fortsätter jag tillåta mig koka upp, koka över. O andra sidan vill jag inte ha på ett annat sätt. Jag vill inte vara den som håller käften, eller bara inte känner någonting. Jag har aldrig varit sådan, kommer aldrig bli sådan.
Åh, jag är så trött. Jag är så jävla trött. Men jag har två val, antingen greppar jag svärdet och aktivt slåss, eller så är jag kvinnan med hjälpen i ena handen och hjärtat i det andra. - Jag måste bara samla energi. För att slå ut mitt tonårsrums väggar och flyga iväg.
Jag är så himla trött på världen just nu. Och med världen så menar jag oss människor; människan. För vi är världen, resten är bara Tellus, liksom jorden. Jag hatar det vi har skapat och det vi håller på och skapar. Jag hatar dem som yttrar sig, utan kunskap. Jag hatar dem som påverkar andra människor på ett negativt sätt ( ja det som anses negativt för mig, måste det bli då). Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. För min kunskap att kunna framföra mina åsikter har helt lagt sig bakom mig, blivit min skugga. Jag vet inte hur jag ska göra längre. Jag vet inte hur jag ska handskas med allt som trycker och klämmer mot insidan av mitt skinn.
Jag kan inte ens scrolla "Dashen" på facebook längre. Jag orkar inte all idioti jag ständigt läser. Ändå fortsätter jag tillåta mig koka upp, koka över. O andra sidan vill jag inte ha på ett annat sätt. Jag vill inte vara den som håller käften, eller bara inte känner någonting. Jag har aldrig varit sådan, kommer aldrig bli sådan.
Åh, jag är så trött. Jag är så jävla trött. Men jag har två val, antingen greppar jag svärdet och aktivt slåss, eller så är jag kvinnan med hjälpen i ena handen och hjärtat i det andra. - Jag måste bara samla energi. För att slå ut mitt tonårsrums väggar och flyga iväg.
"Imagine there's no countries,
It isn't hard to do,
Nothing to kill or die for,
No religion too,
Imagine all the people
living life in peace..."
It isn't hard to do,
Nothing to kill or die for,
No religion too,
Imagine all the people
living life in peace..."
Alla dessa komplex
- Detta har jag sökt på idag. För som den människan jag är, så har jag komplex, precis som hos många andra. Jag får dock acceptera det, jag vill förbättra.
För 1. jag är inte tjock, alltså har jag inge bröstfett. Så träna bort brösten, kan jag inte.
Och 2. så har jag alltid haft tunt hår, men bara fått lite tunnare nu pga. platttång och hårspray. Så jag slänger det i väggen och går all natural for ever. Typ.
Gör så ni med. För vi är faktiskt vackra och perfekta som vi är. Det är våran tröghet, det är fel på.
Alla dessa komplex n' shit
- "Mina bröst är för små.", "Mina lår är för dallriga.", "Jag har typ inga höfter", "Jag har för osymmetriska bröst.",
"Mina ögonfransar är för korta.", "Det ser ut som att jag har en bullfitta.", "Jag är för blek." -
Detta inlägg är om oss tjejer och kvinnor, i dagens samhälle. Det är tillägnat till oss alla som aldrig är nöjd över vårat utseende, som alltid ska påpeka stora detaljer som små. Jag är en av dem, till viss del. Men jag har kommit till en insikt, och det är att jag vill hellre lära mig att acceptera min kropp, än att förändra den och aldrig känna mig nöjd.
Vad är det som får oss, att inte vara nöjd över hur vi ser ut?
Jag skulle säga, allt runt omkring. Median, som påverkar resterande människor, som tillsammans bildar normer.
För vi kan inte, från tomma intet komma på "Oj, mina bröst är för små", för då är frågan vart kommer "för små" ifrån? Man har alltså, en bild, en mall på det där utimata utseendet, man tror att man kommer bli glad över, om man hade det. Något man ständigt jämför med.
Och denna bilden/mallen, är något som har uppstått genom något. Till exempel: Modetidningar/program, porr, en specifik killes/killars snack om vad som är hetast etc.
Jag tycker personligen, att det är sorgligt, vilket jag tror alla också gör egentligen.
För varför kan vi inte bara vara glada över hur vi ser ut? Det är ju hur coolt som helst, att ha en kropp som absolut inte är den andre lik. Den är helt egen och hur jävla unik som helst.
Men då säger vissa "Men jag kan inte hjälpa att jag inte trivs i min kropp? Förändring skulle hjälpa, därför ska jag göra [blablablabla]."
och då säger jag såhär: Varför inte lära sig att acceptera sin kropp, lära känna den, arbeta med den istället för mot den? Det är så mycket lättare i längden, att känna acceptans än den där ständiga känslan att man aldrig är nöjd, trots att man har förändrat någonting (te.x gått ned i vikt).
Och sen en till grej, till alla brudar som skäms över sin kropp, pga. killar/tjejers snack. Sluta upp med det.
Är du tillsammans med en bra tjej/kille, så kommer den personens drömutseende på en brud, vara just din kropp. För det är du. Men är personen ständigt påpekande om hur du ser ut, på ett negativt sätt och har en massa krav. Så är det inte fel på dig, utan personens sätt att se saker och ting på. Alla vi har våra drömkillar/tjejer, men skillnaden är att en del, kan ge upp de drömmarna, medan andra fortsätter hålla fast vid dem.
(Jag skriver framförallt till oss tjejer, för att jag själv är tjej och faktiskt inte vet om det är samma sak för killar. Men är du, kille och känner dig träffad o du tar åt dig. Så är det väl bara bra.)
PS. Synen på "skönhet" är individuell, är du inte snygg enligt X, så är du garanterat snygg i Z's ögon. DS.
Dokumentär om mobbing
http://www.svtplay.se/video/316409/bully - "Amerikansk dokumentär från 2011. De trakasseras i skolan, på bussen, på lekplatsen, fotbollsplanen, i mobilen och på nätet. Fler än 13 miljoner amerikanska barn mobbas, en plågsam upplevelse som följer dem resten av livet. Flerfaldigt prisbelönt film av Lee Hirsch."
-
Jag vill inte skriva en wall of text. Men är du, som läser detta, den som kan trakassera eller på minsta lilla vis hacka på någon. Sluta med det. Du vet inte vad du skapar i den personen.
Jag är så jävla förtvivlad och förbannad. Jag kommer aldrig förstå mig på människan. Allting är som uppradade i en cirkel, den ena saken är ett resultat, en anledning pga. en sak som är bredvid. Att det finns mobbing mellan barn i skolor, på internet, via sms och annar dylikt är ju pga. förhållanden i hemmet och omgivningen, eller annat liknande. Man föds inte och hamnar under kategorin "Mobboffer" eller "Mobbare", det är någonting som utvecklas.
Mänskligheten gör mig illamående.
mänskligt?
- Ge mig en bra anledning att börja älska mänskligheten? Jag vill inte skriva mer än såhär. För jag är
så stört jävla arg just nu. Argsint. Ilsken. Precis som alla andra dagar. Men nu syns det.
Jag vill bara gråta av ilska.
Jag och mina åsikter
Anonyma kommentarer, vilka gillar dem egentligen? Jag själv har inga problem med dem, om det står någonting snällt eller icke-kränkande i dem. Blir bara nyfiken (och glad). Men när det står någon åsikt om något, jag har skrivit, här på bloggen. Så blir jag lite sned.
Eftersom att personen är anonym, har jag inte ens någon chans att få svara.
Allt jag yttrar på den här bloggen, är något som står under mitt namn. ”Kayla Mokédé”. Jag har aldrig varit rädd för att yttra min åsikt om saker och ting och jag är inte definitivt inte rädd för att diskutera. Så därför, kan jag tycka att det är väldigt respektlöst att argumentera mot mig och sedan lägga till något kränkande om mig, för att sen vara anonym.
Jag har aldrig någonsin hängt ut någon individ i bloggen, förutom mig själv. Enda jag har valt att tagit som ett exempel i olika syften, har varit mig själv. Bara för att man ogillar någonting och sedan yttrar sig om det, betyder det inte att man hatar eller ogillar personen i sig, som gör det. Och det tror jag många missuppfattar i mina yttrande-inlägg. Det är det, eller så formulerar jag mig, så det blir lätt att missuppfatta.
(Om det är så, ska jag självklart förbättra mig.)
Exempel:
Jag är vegetarian, men jag lever i en köttätande familj och jag själv har varit köttätare. Så om jag skriver ett inlägg om vegetarianism, så betyder det inte att jag vill sända något agg mot de som inte är vegetarianer.
Skriver jag om (t.ex förra yttrande-inlägget) hiphop-posers, så betyder det inte att jag ogillar de som är så, som person. Men kanske ogillar just det. Och vill absolut inte få fram mig som något bättre.
Alltså, det är min blogg. Jag skriver precis vad jag vill i den. Och det jag vill skriva, framförallt är mina åsikter, för jag är en person med åsikter som inte kan hållas inne. Men jag skulle aldrig kunna vara respektlös och göra något, som en del som läser min blogg, tror att jag gör. Framstår mig som bättre än alla andra. (?!?!?!)
Om du som läsare känner dig träffad utav det jag skriver och sedan vill kommentera något. Gör det, men ha respekt. Att klampa ned på någons åsikt är som att klampa ned personen, med åsikten. Det skulle vara en helt annan sak om jag hängde ut en viss individ eller en grupp, men så är ju inte fallet. Alla kan inte tycka lika, det går inte. Men det ger oss inte rätten att visa allt utom respekt, till en person som inte tycker som en själv.
Tänk på det. Och två saker till, jag är en människa precis som du, du och du.
Vi alla gör fel, så haka inte fast vid ett litet misstag jag gör. Det skulle lika gärna kunna vara, du, du och du.
OCH, jag tvingar ingen att läsa min blogg. Så är det så, att du stör dig så jävla mycket på mig, gör det enkelt för dig. Läs inte min blogg!
(Ang. Respekt mot andra osv. När det kommer till brott eller något illa mot mäsnkligheten och levande varelser, över huvudtaget. Så kan jag, personligen inte visa någon respekt om jag skriver någonting om det, här på bloggen.)
Kayla yttrar sig - Jag är så jävla hiphop.
"Oh my god jag är så jävla hiphop, Yonkers med Tyler the creator är den bästa låten ever. Lucas i Odd future är så brutalt jävla söt.
Jag har endast Obey-kepsar och köper bara märkeskläder som supreme till exempel. Jag har även en skateboard som jag kan rulla på, UTAN att ramla hihihu. Ah, som sagt Odd future är den bästa hiphopgruppen genom tiderna. Big Daddy Kane, Wu Tang-Clan och DMX, vilka fan är de?!"
-
Fan vad jag ogillar dagens jävla poserse, speciellt på hiphop/skate-fronten.
Säger inte att alla Odd Future-fans är sådär. Eller de som går runt i märkeskläder o har en skateboard de knappt kan åka på, är så. Men det finns de som är så, en hel jävla del.
Och det gör mig så frustrerad, faktiskt. Sluta lek. Ja gilla allt det där, men säg fan inte att du vet vad riktig hiphop är om du inte vet bakgrunden.
Jag säger inte att jag kan allt.(Men jag har i alla fall ett intresse och vill veta allt som finns att veta)
Och ja, jag gillar en del låtar med Odd future, älskar Obeymärket, men älskar streetarten ännu mer. Ja jag har en skateboard, men jag åker inte för att visa upp att jag har en bräda. Jag åker för att jag verkligen brinner för det.
Jag vill inte få mig att framstå som något jävla helgon och gott exempel, utan jag känner bara att alla posers bara blir fler och fler.
Sedan om du verkligen älskar hiphop som Odd Future, försök att utvidga dig. Lyssna på lite mer äldre hiphop, Old School.
För du ser verkligen dum ut om du går runt och bara vet om låten Yonkers med Tyler och ingen annan och sen säger att du älskar hiphop. For real.
Och nej, Odd future är inte de nya Wu Tang-Clan till 100%.
Men ah, vi får se när all denna hysteri om Odd future och liknande har lagt sig. Vilka som håller sig kvar och vilka som går vidare till nästa hysteri och inte längre påstår att hiphop är den bästa genren. Och att Skateboarden inte var så rolig leksak, egentligen
Dag 11 - Moses lake
(Joe Dirt)
Brudar som säger "Jag behöver inte träna, jag är smal". Ta ert pick och pack, gå in i en skog och sätt er på en stubbe. Och stanna sen där, För alltid!
Bara för att du är smal, behöver inte det betyda att du är hälsosam and shit like that. Man ska träna för att hålla sig i trim, vara hälsosam osv. Och tränar du, så får du muskler och blir inte alls pinn-smal. Fast det beror dock på hur du äter också. Men aja, läste i alla fall det där citatet ovan, på en blogg igår. Och jag blev så jävla förbannad.
"Jag har inte tränat på år och dar, ändå är jag smal."
Nog om det. Kom nyss hem från Joe. Rulla bräda i solen, men slutade med att vi landa hos honom o kikade på filmen Joe Dirt, helvete vilken rolig film. Rekomenderar verkligen! Gosa sönder med hans hund Sency också. Världens sötaste hundvalp.
NU: chilldill-häng
I am In a world of shit
Har kikat Graffiti-filmer/dokumentärer(med budskap bakom sig) hela kvällen. Och det har resluterat till att jag just nu, är frustrerad på grund av massor. Jag är liksom, alltid bitter. Mycket, väldigt mycket existerar som egentligen inte borde existera, eller i alla fall inte på det vis, som det gör nu.
Och jag känner mig allt utom allsmäktig, jag kan inte göra ett piss för att få en ändring på det som behövs ändras på. Visst kan jag göra saker som att yttra min åsikt, verkligen sprida den. Få folk att öppna ögonen.
Men det tar så lång tid. Jag vill att allting ska gå snabbt.
Men jag antar att det är precis som när folk går upp i vikt. Det är så jävla lätt och går så fort att gå upp i vikt, men när man ska gå ner sen, så tar det dubbelt så längre tid. - Det finns ingen annan väg än den långsamma vägen, som resulterar till någonting bra.
Men är det värt det då? Är det värt att göra en massor för mänskligheten, för att det är rätt?
Jag vet inte. Men vad har man för val egentligen? Alla har ett val. Men angående det här, för mig. Så har jag inget val.
Jag kan inte gå runt och vara bitter på allt o alla, men sen inte göra ett piss. I'm not like that. I don't wanna be that kind of person.
Min blogg är i alla fall en bra början, I guess. One step at a time, One step at a time.
Kersed, passar bra till just detta ämne. You cannot hate Ceremony, that's impossible.
"Pack your fists full of hate, take a swing at the world.
These kids stick to themselves, carry angst in their words.
Where we'll never be a part of this cursed fucking town,
These kids stick to themselves, carry angst in their words.
Where we'll never be a part of this cursed fucking town,
so we stand amongst ourselves and watch it burn to the ground.
Burn to the fucking ground"
Burn to the fucking ground"
Svar på kommentar
Svar: Det jag menade med det där yttrande-inlägget ang. om att vara sig själv, är till de som inte är sig själva.
Och det är väldigt många som inte är det. Jag säger inte att man ska gå runt och ha kläder som INGEN ANNAN har, för det är ju nästan, praktiskt omöjligt.
Tycker för det första att det är lite synd att du inte kan skriva ditt namn och liksom stå upp för din åsikt. Men har sökt upp din IP-adress, och du är i alla fall från samma stad som mig. Så du kommer nog läsa detta. (Hoppas jag)
För det andra, så läste du mitt inlägg ur ett väldigt negativt perspektiv. Jag säger inte att man inte kan vara sig själv om man ser ut som alla andra. För det kan man, man kanske vill ha likadana kläder som sin kompis, för att det är ens egna stil (också).
Jag har massvis med kläder som många andra också har, jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är att jag trivs i dem och de är snygga. Så säg inte att jag tror att jag har en unik stil. Jag bryr mig inte ens. För jag vet att massvis med andra som har ungefär samma garderob som jag!
Och jag dömmer ingen. Och jo, självförtroendet och personligheten kan ha en viss koppling till klädstilen.
Men självklart inte hela vägen!
Kayla yttrar sig -
Självrespekt, vad är det?
Och vad är respekt över huvudtaget?
Slog upp ordet "Respekt" i Norstedts - Svenska synonym ordbok.
Och här är några synonymer till det ordet: "1. Högaktning, se aktning 1, vördnad, åtlydnad, hörsamhet; se hänsyn 2, myndighet, gehör, pundus, auktoritet; se disciplin 1, anseende..."
-
Allting är egentligen byggt av respekt till exempel: relationer. Man vill ha respekt, man vill bli respekterad för den man är och man vill bli tagen på ett hänsynsfullt sätt. Det är någonting man vill, I regel.
Men då kommer vi till självrespekt. Alltså, att man respekterar sig själv som individ. Inifrån och ut, uppefrån och ner.
Kan man förvänta sig respekt, om man inte ens respekterar sig själv?
Eller är det en självklarhet att respektera andra, men inte samma självklarhet mot sig själv?
Mitt svar är: Ja, man ska respektera andra människor (sådana som inte gör någonting ont mot andra), i alla lägen. Men om man inte respekterar sig själv, ska man inte förvänta sig att andra ska respektera en.
Jag säger inte att man ska vara respektlösa mot andra som inte har självrespekt. Utan jag säger bara, som jag menade. Man ska inte gå runt och tro att alla ska respektera en om man inte ens själv gör det.
Men vet alla vad självrespekt är? Och är man medveten om när man har det och inte?
Jag har sett ett tiotal tjejer idag, i skolan. Som har haft shorts gjorda av ytterst lite tyg, så lite att de inte ens täcker rumpan. För MIG är det någonting genant och något man bara inte har på sig. För det är så jag har blivit uppfostrad, på stranden är det okey. Men bland folk, på stan, i skolan och andra allmänna ställen så ska man ha lite mer respektabla kläder, alltså kläder som täcker de såkallade mer privata delarna på kroppen!
Men tillbaka till ämnet. Jag vill gärna veta hur dessa tjejer tänker? Vad de är för baktanke med att gå runt i så utmanande kläder?
Skulle nog få "Det är snyggt, bekvämt och svalkande" som svar, garanterat.
Men jag vågar faktiskt tro att det inte bara är det. Det kan inte vara så. Men då kommer vi tillbaka till självrespekt, om alla vet vad det innebär osv. Dessa tjejer kanske inte anser detta som respektlöst mot sig själv? De kanske inte har samma defintion som jag har ang. lättklätt.
(Men som jag sa, detta inlägg är ju byggt på mina åsikter.)
Jag tror att det hela egentligen hänger på bekfrätelse, uppmärksamhetsbehov osv för utseendet. Alla har nog inte den tanken, men jag vet att många inte klarar sig utan bekräftelse. Och är man tjej, med bröst och rumpa så vet man att man kan få det, genom att visa upp det. Få uppskattning och hela fadirittan av åskådarna.
Och enligt mig, är inte att gå runt med korta shorts som blottar halva rumpan så folk kan kolla och beundra, självrespekt.
Det är taskigt att dömma och sedan yttra sig. Men man kan då inte bortse från detta om man te.x går klädd så.
Ja jag kanske framstår som värsta stenåldersmänniskan nu, men det är vad jag tycker.
Shorts som är åtminstonde 8-15cm från själva grenen på byxan, är acceptabelt ENLIGT MIG.
Men människan är ju inte direkt den där respektfulla rasen, så vad förväntar jag mig egentligen?
Ang. Tumblr.com
En diskussion mellan mig och min norrländska vän, Sanna.
Kayla yttrar sig - Mänskliga rättigheter och FN
Jag är så jävla trött och arg. Sitter och skriver en jämförelse mellan länder(Usa, Kina, Algeriet, Iran) ang. tortyr.
Håller på med mänskliga rättigheter, FN och EU; på samhällskunskapen.
As intressant och jag ba älskar det. Men ju mer jag får reda på saker och ting desto mer irriterad blir jag.
Kina, USA, Ryssland, Storbrittanien och Frankrike är permanent medlem i FN.
Eftersom att det är de som klassas som vinnarna av Andra världskriget.
FN handlar ju om att uppmärksamma mänskliga rättigheter, skapa fred osvosv.
Vi tar ett exempel: FN har skrivit lagar och regler, som länder borde följa och liksom har skrivit under på att de ska följa. Men inte fan följer de dem. ÄNDÅ är de medlemmar i FN.
Jag förstår inte. Kina skrev på FN:s konvention mot tortyr år 1988, men inte fan har de slutat med tortyr i t.ex fängelser för att få fram erkännanden. Ändå blev lagen officiell år 1996.
Jag förstår inte...
Var finns moralen någonstans? Och framför allt, var finns humaniteten?
Usa är inte så mycket bättre på den fronten heller. Även de kan använda tortyr, framförallt mot misstänkta terrorister. och där kallar de tortyr för utvidgade förhörsmetoder. Alltså, WHAT THE FUCK?
Är för upprörd för att skriva ett seriöst yttrande inlägg.
Men ett liknande yttrande inlägg, ang. detta. Kommer i framtiden.
Km.
Kayla yttrar sig - jag mår dåligt, men gömmer det bakom ett leende.
Denna mening, eller andra meningar som syftar på samma sak, som denna - finns lite överallt på internet. Framförallt på facebook och i bloggar.
Och jag förstår inte riktigt vad det är människor vill få fram genom att skriva så.
1. De vill inte att folk ska veta om att de mår dåligt. Så de gömmer det. (Som i detta fall, bakom ett leende.)
2. Men samtidigt vill de att folk ska veta, eftersom att de liksom "klagar" över det offentligt.
3. De vill båda och, sedan avslöjar de sin "lilla hemlighet" om hur de gör för att gömma sig bakom en fasad.
Alltså, kan inte ens förklara bra. För själva grejen är så jävla fucked up.
Om man nu mår dåligt och vill att facebook, bloggar och dylikt skall få veta. SÅ SKRIV DET.
Då vet folk och du slipper ljuga för dem.
Det är ju lite svårt att veta om du mår dåligt om du ljuger om att du mår bra.
Kom inte och säg att du inte vill att alla ska veta om att du mår dåligt. För skriver du en sådan sak som
"Ingen ser hur jag egentligen mår, jag gömmer det bakom ett leende", på facebook. Så tjuter det "GE MIG UPPMÄRKSAMHET" om det och det du vill är att ha ALLAS uppmärksamhet.
Så: det var det jag ville få fram.
Km.
EDIT: Det kanske tröstar lite med att säga, att alla människor mår dåligt lite då och då. You're not alone.
Och...efter regn kommer alltid solsken.
Skillnaden mellan Bikini och underkläder
Många, speciellt killar förstår sig inte på tjejer som kan tänka sig va med på kort eller gå runt i Bikini, men INTE i Underkläder. Jag kan väl förstå varför ni inte förstår er på sådana tjejer.
Men det är ganska logiskt, om man använder hjärnan.
1. Enda sedan låååångt tillbaka, så har man badat utan kläder (byxor, tröja, strumpor osv). Förr badade man naken, men sedan ansågs det stötande, generande och lite respektlöst mot sig själv att visa upp hela sig själv för allmänheten. Så man kom på badkläder: baddränkt, bikini och badbyxor. Små kläder som täcker könsorganet, rumpan och brösten.
Och så är det idag, det är mer självklart att visa sig i Bikini. För det är någonting alla gör. Och det är så det ska vara. Ingen vill bada i kläder, om det nu inte handlar om npn specifik Kultur och Religion, som inte tillåter.
2. Förr fanns inte sådana underkläder som det finns idag. Bygelbh:ar och spetsstring osvosv, sådant existerade inte. Och dessa plagg, när de kom. Blev kallade underkläder, alltså dessa ska vara under de riktiga kläderna.
Det är liksom ingenting man visar, i alla fall inte om det handlar om Mode, Porr eller annat liknande.
Det är så hos många tjejer, de vill inte visa allmänheten sina privata delar. Och de vill inte heller visa det som täcker de privata delarna. Det finns ingen speciell anledning, men det är ganska självklart egentligen.
Det tycker jag som tjej i alla fall.
Men självklart finns det undantag, det finns sjukligt många flickor och kvinnor som gillar och vill visa sig själva i förda i underkläder endast.
Jag personligen, tycker synd om sådana människor. För enda anledning varför de gör det är behovet efter bekräftelse och framförallt uppmärksamhet. Jag finner tyvärr ingen annan anledning.
Men jag är öppen för andra anledningar.
EN annan sak: Jag tror inte att du som kille, hade reagerat glatt och öppet om du hade sett din tjej lägga upp en bild på sig själv iförd i endast underkläder och liggandes i en säng, på facebook. Men om det hade vart en bild på henne, på stranden i bikini, så hade det vart en helt annan reaktion. Right?!
Km.
