-
| När tidigare förebilder slutar upp i fördärv, är det svårt att finna tro, hopp i sig själv. - Det blir med tiden otänkbart att se bortom horisonten och att tillåta sig vistelser i skyarna. Varenda fotspår gestaltar förvirrelse och flackande blickar förblir just, flackande; utan fokus och utan förmåga att snappa upp varken ljus eller mörker. För genom de förvirrande sinnena, uppstår misstron, paranoian och strax därefter beblandas motsatserna med varandra, inte som i en försoning där händer tas i hand och vapenvila är ett faktum. Utan mer som i en okontrollerbar massa som suger åt sig allt för att sterilisera det, omprogrammera det, ta död på det; så ingenting mer någonsin ska kännas, tills ingenting finns kvar |
*The Dark Passenger
| - tyng henne med luften som bär dig, rör henne som om du vill utplåna hela hennes väsen slå henne sönder, med din ondskas knogar låt henne tömmas, låt kullerstensmarken absorbera hennes oskuld utför våldet du språkar distansera dig från allt utom det och hon blir för alltid den livsomvälvande pjäsen - * (Titeln) Begreppet är tagen från Tv-serien Dexter (som förövrigt är en av mina favoritserier): "the "Dark Passenger" was Dexter´s way of naming the "desire to kill" |
Ett brev (till dig)
Vart är personligheten? (jag vet att du undrar vart jag har tagit vägen) Jag vill inte identifiera mig med min status i jobbvärlden, min ekonomi eller vart jag är bosatt.(du fick mig att lova, att aldrig bli sådan) Ändock låter jag detta bli en så stor del av mig att varenda gång jag hör av mig, får jag inte ut någonting annat än just, precis, det här. Äcklad? Jovisst (och jag vet att du är det du med)
16år
vinglade på linan mellan vintergatans planeter, över oändlighetens gap
*
ylade till vargen som ylade till månen
ensamheten, planeten jorden
*
vacklade på linan mellan mig själv och Jaget, över livstidens landskap
-
15år
Jag var inte betydlig och mina planer om att rädda världen från sig själv, var definitivt inte av den finare sorten. Inte när kroppar var tänkta att rekonstrueras (slaktas) genom uppsprättade hudar, bakåtvända ögonglober och vener ihjälpumpade med restavfallet. Inte när planen var att symmetriskt och perfekt efterlikna människan med vad människan flitigt, genom århundraden har skapat. Vanställt; deformerat.
Jag var inte betydlig, liksom min snedvridna självbild; där flera olika synonymer avmonster var de kompletta beskrivningarna av det jag hade lyckats bli. Och jag var livrädd, inte för mig själv. Utan för de utomståendes bild som avspeglade min egen. Inget ljus och världens, livets funktionshinder blev endast mitt eget.
Jag var inte betydlig, men jag var en betydande faktor till varför jag drunknade i mitt eget fördärv.
-
det som en gång var en förruttnelse,
är idag ett livskraftigt hjärta, en eldstad
på samma sätt som vi likt rosenblad, är
sammanslingrade; är min lidelse
en ohejdbar kaskad
du, du är min hemstad
-
och jag kommer dö,
som om jag aldrig har funnits
-
jag vågar inte skriva ned
livsomvälvande aktiviteter
menade att checka av
jag vågar inte prenta in
någonting, som ändå är
planerat att misslyckas
-
och jag lever,
som om jag inte finns
k.m
molnen innan separationen
| skönhet; den cirkelformade fullkomligheten ljuset, solen, som tillåter existensen ikväll börjar du avta, molnen hjälper dig hjälper dig att vänja dig ännu en gång att natt för natt, att sluta finnas (så stark genom min jords lager) men samtidigt som du bitvis, blir halv, försvinner blir lugnet inom mig starkare, jag liksom vet att du snart tillåts att lysas upp igen, min skönhet min måne |
-
| konsumerar förklädd destruktivitet, något jag illusoriskt tror är mitt enda livselixir drömmer mig melankoliskt bort till en värld som inte finns någonstans, utom innanför mitt pannben men jag är nära en acceptans, nästintill en obryddhet gentemot livet jag lever så jag fortsätter |
romantiserar
Phleum pratense
men jag fryser, och liksom solen går min själs vindar
valssteg ovanpå mitt skallben.
ett gemensamt firande, för mitt kommande kollapsande
Mitt hår fastnar i trädens utsträckta händer, nej
jag menar grenar och jag tar mig ingenstans, jag kommer
inte härifrån. Jag är liksom här för att stanna,
ruttna inifrån.
traumatiserad förlamning
Jag bryts ned i ett cirkelformat hålrum, atom för atom och naturen har vänt mig ryggen till. Jag bad aldrig om hjälp, jag signalerade inte genom skrik och armar upp i luften, men hela min existens har alltid setts som dödsdömd. Jag visste aldrig hur man bar sig åt, i situationer som innebar kroppsslitande konsekvenser. För det gör ont, det gör så jävla ont att veta om att man lever, när det enda man känner är ren förlamning i bröstkorg som psyke.
Det är som att jag är fylld av naturkatastrofers kvarlevor, liksom lugnet efter stormen. Tystnaden, den outhärdliga tystnaden som klär varje gestalts läppar, hjärtan. Och jag vet inte hur jag ska få liv, i det som tidigare var någonting. För hjärt och lung-räddning klarade jag aldrig av i praktiken, när medmänniskor runt omkring mig drunknade. Men i ett religiöst perspektiv bad jag för deras själar. Och ur ett psykologiskt, förblev jag ensam kvar med deras minnen, men framför allt mitt eget. Traumatiserad för livet, traumatiserad av livet själv.
Kayla.M
(titlar är betydelselösa)
Jag kastade mig ut i kullerstenshavet och blev ett med allt som var. Formaterade om huden. Och gruspartiklar, var allt min kropp bestod av. Jag vet inte om jag bara kamouflerade mig hållbar eller spelade död i en oändligt stor grav, med kullerstenarna som blev gravstenar. Allt jag kände var, att jag bara inte klarade av köttet och blodet som omringade det. Jag klarade inte av det levande pumpandet, upprätthållandet av kroppens stående på gatan, där jag ständigt tog mina vacklande steg på. Allt var bara för ansträngande för en föråldrad kropp som min.
Jag känner vattnet strila längs grusets trubbiga konstruktioner, som idag är Jag. Jag känner människors fotsteg, lätta som tunga passera ovanpå det som idag är min grav. Jag känner allt liv, som jag tidigare inte klarade av och jag undrar om de ställer samma frågor, tänker samma tankar som jag gjorde den dag då jag brast, liksom gick av och beslutade mig för att bli det jag är, ett kullerstens barn.
Kayla.M
-
Kayla.M
när klockan nästan är noll fyra noll noll
målade i gråskalor
,
jag känner mig blind
för livet själv, vilseledd
,
eller bara ignorant
för fasader, som liknar
mig själv
-er
|
livssituationer, punkterar
(likt revben inuti lungor) mina ordkonstruktioner och demoner, försvårar livslustens funktioner riskzoner, olika nationer uppdelade på min hjärnhinnas ambitioner och jag ser mig själv famla, inom olika dimensioner, som ska va´ mitt liv -
Kayla.M
|
.
Kalla mig inte namn, jag inte bär på min kropp. Kasta mig inte iväg, till länder, städer eller andra världar ni har sorterat bort. Jag vill känna samhörighet, men motsägelsefullt nog strävar jag inte efter det, efter er. För jag vill inte bli som er, jag vill inte vidröra er. Jag vill inte vara anledningen till att hata oss ännu mer.
Ursäkta min spretighet, mitt osammanhängande sätt att tala om att min trygghet inte längre finns i mina ord. Ursäkta mina försök att fortsätta, fortsätta att sträva mot det klara språket och avlägsna de irritationsmoment som påverkar mig, invärtes som utvärtes. Ursäkta för bristen av synonymer och ursäkta min oförmåga att förstå era försök, att försöka förstå mig."
vintern
avfall
liksom skriker, försöker med små bokstäver, men ilskan kittlar
och er ignorans, provocerar bäckar till att forcera hetsigare
jag skulle tänkt på er okunskap, oförmåga till att förstå, mycket tidigare
för vattnet i mina ådrar vägrar frysa, utan blir ständigt giftigare
heligare avfall, får man leta efter"
