Jag kastade mig ut i kullerstenshavet och blev ett med allt som var. Formaterade om huden. Och gruspartiklar, var allt min kropp bestod av. Jag vet inte om jag bara kamouflerade mig hållbar eller spelade död i en oändligt stor grav, med kullerstenarna som blev gravstenar. Allt jag kände var, att jag bara inte klarade av köttet och blodet som omringade det. Jag klarade inte av det levande pumpandet, upprätthållandet av kroppens stående på gatan, där jag ständigt tog mina vacklande steg på. Allt var bara för ansträngande för en föråldrad kropp som min.

Jag känner vattnet strila längs grusets trubbiga konstruktioner, som idag är Jag. Jag känner människors fotsteg, lätta som tunga passera ovanpå det som idag är min grav. Jag känner allt liv, som jag tidigare inte klarade av och jag undrar om de ställer samma frågor, tänker samma tankar som jag gjorde den dag då jag brast, liksom gick av och beslutade mig för att bli det jag är, ett kullerstens barn.

Kayla.M