. -

-

Sitter på frostklädd solstol,
andas kyla och älskar hjärtats värme,
men hatar dess oförmåga att aldrig spridas.
Jag fryser om händerna

2013-10-01 @ 19:40:23 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Soundcloud

Eftersom att jag har tappat min kreativitet, så har jag bestämt mig för att börja läsa upp mina tidigare texter/dikter, för att spela in och sedan lägga upp på Soundcloud. Detta provade jag på för ett år sedan, men lade ner ganska snabbt. Så nu provar jag en andra gång. Har alltid varit lite småttdålig på att läsa det jag själv skriver, för att ge texten rättvisa. Så det blir en utmaning.

Lyssna om ni vill:

https://soundcloud.com/kayla-mok-d

2013-09-25 @ 12:09:56 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

från arkiv

Konstnärens dansande penseldrag,
skapar dynamik, konstruerar hjärtslag,
precis som i något drömlikt trollslag

ett bortkommet väsen, utanför en
människas andetag, ett liv efter döden

värdeladdade simtag, strävan efter levnad
i ett passerande döende, taktiken är bara
att dansa tillsammans med

penseldragen, upprätthålla hjärtslagen
och förloras i trollslagen.

2013-09-19 @ 21:06:00 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Grow up with me

2013-09-09 @ 21:52:34 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2013-09-08 13:54

Kluven itu
kluven inuti

Sönderstrimlade lemmar
sönderstrimlat stämband

Blodsprutande kaskader av inälvor,
på mina kvarlevor dansar vissnade älvor

(Jag föraktar mig själv och
mina tankesätt, jag förvrider
mig själv och mitt levnadssätt)

Gjuten med marken
gjuten tillsammans med stanken

Ett liv att bära,
ett liv - en börda

Kayla.M

2013-09-08 @ 13:54:59 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

untitled #1

2013-09-02 @ 22:20:42 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

untitled

2013-08-29 @ 15:23:23 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

människan ursäktar sig själv, för mycket

Jag talar inte klarspråk. Och jag irriterar mig över oväsentliga fragment, i det vi ska kalla vår existens. Jag säger inte rakt ut vad jag egentligen tycker och tänker, men förstå mig rätt, det är omedvetet. För aldrig finner jag de rätta synonymerna, bakom min undre, så som övre tandrad. Jag vill utstråla självständighet, en fullkomlig integritet. Inte bli förknippad med stela karaktärer, se mig subjektivt. Men det är svårt att upprätthålla den sanna fasaden, när man inte tillåts att försöka en andra gång, eller kanske en tredje, efter att man har misslyckats det första.

Kalla mig inte namn, jag inte bär på min kropp. Kasta mig inte iväg, till länder, städer eller andra världar ni har sorterat bort. Jag vill känna samhörighet, men motsägelsefullt nog strävar jag inte efter det, efter er. För jag vill inte bli som er, jag vill inte vidröra er. Jag vill inte vara anledningen till att hata oss ännu mer.

Ursäkta min spretighet, mitt osammanhängande sätt att tala om att min trygghet inte längre finns i mina ord. Ursäkta mina försök att fortsätta, fortsätta att sträva mot det klara språket och avlägsna de irritationsmoment som påverkar mig, invärtes som utvärtes. Ursäkta för bristen av synonymer och ursäkta min oförmåga att förstå era försök, att försöka förstå mig.

Kayla. M

2013-08-24 @ 22:52:00 Permalink Poesi Kommentarer (2) Trackbacks ()

någonting, eller ingenting

"Jag vill bara vara vacker, du vet känna mig tillräcklig"

Min storstads idyll, lever genom mina kroppsliga byggklossar. Himlakroppar regnar över torr asfalt. Människor går ovanpå lik, medan solen lyser genom regndroppar och bildar regnbågar, vars ändar planteras i dessa livlösa skal. Kolik växer sig fram i levande, ryggradsdjur; inklusive oss människor och självömkan inom alla, är ett faktum. Att någon vill vara någons, är en ouppnåelig dröm. Den bor nordost om vår högra hjärnhalva, och den lämnar oss aldrig ifred. Inte på dagen, så som den inte lämnar oss på natten. Miserabla klätterväxter, pryder hårlösa ben och naken hud skriker efter uppmärksamheten ingen ger (utom naturen själv). Döden väntar oss alla, ett slut eller bara en början på någonting nytt. Ändå fasar vi den, precis som vi blundar för framtiden.

Insmorda i blod, står kroppar med ögonbindlar på sig. Uppradade i ett led, är dem alla och de har samma tanke och ska snart utföra samma handling. Förvrida deras egna kroppar, förinta vita, som röda blodkroppar och transformeras till ett skönhetsideal de alla, vill ha. Blinda, tar de steg framåt i den milslånga kön och deras ögonbindlar knyts bara hårdare om deras tomma skallar. Aldrig ska de få se sig själva igen, inte som de var, är, fram tills de ändras, förändras.

Det är människan jag talar om. Rätta mig om jag har fel.

Kayla.M

2013-08-09 @ 02:08:00 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

konsten att insjunkna

Klockan är inte ens tidig morgon och jag försvinner bland de vita lakanen. Kalla mig kamouflerad eller bara kameleont. För jag har lätt att sjunka in, försvinna in i döda ting. Kalla mig död, eller bara sjuk. För mig spelar det ingen roll, då min livssituation ändå inte förändras eller ens justeras en aning.

En gång var jag fem år och så försjunken i min egen lilla värld, där allt var som jag ville att det skulle vara. Det var min tillflyktsort, där ingen fick tag i mig (ett ingenmansland). Inte ens om de så gärna ville. Jag tror väl att alla barn hade något sådant liknande, som tröst, som plåster på alla skrapsåren. Hur kan min generation annars ha överlevt?

Klockan har nu passerat tidig morgon och jag har absorberats upp av minnen från tidiga skeden i mitt liv. Jag är fortfarande ett med mina sterilt vita lakan och jag är fortfarande helt oförändrad, i ett oförändrat liv. Jag saknar inte tiden som barn, har jag kommit fram till. Men något jag beundrar är min överlevnad. För faktumet är att jag överlevde och det är tack vare den där världen, alla barn bildar när den riktiga världen inte fungerar, som man vill.

Kayla.M

2013-08-07 @ 17:29:00 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

verklig, men jag finns inte

dikt tagen från arkivet - Kayla Mokédé ©

2013-05-30 @ 22:48:59 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

fotoalbumet

Kayla Mokédé ©

2013-05-29 @ 21:26:53 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

Den typiska tonåringen

jag inhalerar natten, kliar sönder mitt yttre skal som med tiden

har förlorat funktionen, att skydda mig, rädda mig, från att flå ihjäl mig

precis lika mycket som jag hatar att leva på denna planet,

hatar jag människans alla negativa sidor

(och det värsta är att jag är precis som dem jag föraktar)

men jag är tonåring, jag måste tvinga upp mungiporna

och krysta fram någonting som får omgivninen att slippa bry sig

2013-05-27 @ 15:12:59 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

rapunzel

Prinsessan satt uppe i sitt torn, i väntan på hennes prins.

Skrev kärlekshistorier med olyckliga slut,

var alltid förberedd på den permanenta frånvaron.

2013-05-21 @ 19:28:58 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()

2013-05-19 00:29

Längtan till månen, till mig själv

Jag satt på fönsterbänken, med blicken riktad mot utsidan, med fötterna dinglande mot husväggen. Jag har en djup avgrund under mig, ett svart hål ledande till min planets inre. Månen håller mig sällskap, lyser ut sitt eget mysterium. Jag kommer aldrig besöka den, aldrig utforska den men, den ger mig ett enda faktum: Jag kommer aldrig vara något annat än det jag är, en människa. Ett ting, bland tusentals andra ting. En konstruktion av något jag inte vet vad eller vem det är, som ligger bakom.

Månen spottar verkligheten i ansiktet på mig och för en kort stund vill jag längre inte ha den till sällskap. Men lika snabbt som min ogästvänlighet frodades, försvann den sen igen och jag ger en ursäktande blick till det oskyldigt lysande mysteriet.

Avgrunden under mig har nu blivit mark och jag sitter femtio meter upp, i ett fönster. En öppning till mitt rum av tankar, som flyger hetsigt runt likt infångande fjärilar i en glasburk. Min insida är inte fastform, den är inte tyglad. Men möter jag månen på riktigt och inte flera livsår bort, så vet jag, att jag kommer hitta tillbaka till mig själv.

2013-05-19 @ 00:29:11 Permalink Poesi Kommentarer (0) Trackbacks ()