2013-05-19 00:29
Längtan till månen, till mig själv
Jag satt på fönsterbänken, med blicken riktad mot utsidan, med fötterna dinglande mot husväggen. Jag har en djup avgrund under mig, ett svart hål ledande till min planets inre. Månen håller mig sällskap, lyser ut sitt eget mysterium. Jag kommer aldrig besöka den, aldrig utforska den men, den ger mig ett enda faktum: Jag kommer aldrig vara något annat än det jag är, en människa. Ett ting, bland tusentals andra ting. En konstruktion av något jag inte vet vad eller vem det är, som ligger bakom.
Månen spottar verkligheten i ansiktet på mig och för en kort stund vill jag längre inte ha den till sällskap. Men lika snabbt som min ogästvänlighet frodades, försvann den sen igen och jag ger en ursäktande blick till det oskyldigt lysande mysteriet.
Avgrunden under mig har nu blivit mark och jag sitter femtio meter upp, i ett fönster. En öppning till mitt rum av tankar, som flyger hetsigt runt likt infångande fjärilar i en glasburk. Min insida är inte fastform, den är inte tyglad. Men möter jag månen på riktigt och inte flera livsår bort, så vet jag, att jag kommer hitta tillbaka till mig själv.
Månen spottar verkligheten i ansiktet på mig och för en kort stund vill jag längre inte ha den till sällskap. Men lika snabbt som min ogästvänlighet frodades, försvann den sen igen och jag ger en ursäktande blick till det oskyldigt lysande mysteriet.
Avgrunden under mig har nu blivit mark och jag sitter femtio meter upp, i ett fönster. En öppning till mitt rum av tankar, som flyger hetsigt runt likt infångande fjärilar i en glasburk. Min insida är inte fastform, den är inte tyglad. Men möter jag månen på riktigt och inte flera livsår bort, så vet jag, att jag kommer hitta tillbaka till mig själv.
Kommentarer
Trackback
