Jag är otydlig i min existens,

kyss inte mig, eller två mina läppar, för att törsta efter dig rör inte mig,  eller följ mönstret av sprickor i huden, som kläder mig välj inte mig, det blir det sista du gör, innan jag lämnar dig stanna inte, bara gå ifrån mig

---

- Kungen är död och jag äter lycka. Badande i solförmörkelse, under ett ozonlager. Skriker på hjälp, men drömmer om eld. Jag kan inte leva såhär kaotiskt, jag kan inte andas i denna sfär. Ta död på allt och ingenting, förglöm existens och vetande över livet, döden, verkligheten liksom mörkret. Blunda nu. Suddas ut. 

---

Fjädrarna i sängen skaver i ryggen på mig och de slås mot varandra, skapar ett gnisslande ljud, så fort han rör sig. Jag har tjatat efter en ny madrass, men han vägrar släppa sitt hårda tänkande angående vår ekonomi, den ska inte vara gemensam egentligen, men det har bara blivit så. Våra liv sammansvetsades, innan jag ens förstod att det hade hänt. Och nu ligger vi här, på madrassen han vägrar byta ut, i ett gemensamt liv jag egentligen inte ville dela med någon.

Jo, men jag älskar honom. Tro ingenting annat. Jag vill ha hans axlar att luta mig mot, jag vill ha hans energifyllda läppar att laddas upp med, jag vill ha hans ord som respons på mina ord och jag vill ha hans kärlek, för att byta ut med min kärlek. Jag vill ha honom.

Så, jag fortsätter ligga i sängen som tillåter sina fjädrar att tryckas in i ryggen på mig, och jag fortsätter ge upp varenda diskussion om att jag faktiskt vill ha en ny madrass. Jag fortsätter dela vår ekonomi, liksom mitt liv med honom. Och jag fortsätter upprätthålla sammansvetsningen. För jag älskar honom.

---

Konstnärens dansande penseldrag,
skapar dynamik, konstruerar
hjärtslag, precis som i något drömlikt trollslag

ett bortkommet väsen, utanför en
människas andetag, ett liv efter döden

värdeladdade simtag, strävan efter levnad
i ett passerande döende, taktiken är bara
att dansa tillsammans med

penseldragen, upprätthålla hjärtslagen
och förloras i trollslagen.

 

Lik, död fysik
undangömd mystik,
spelad dramatik för

att människor ska köpa
ditt förflutna,din historik.

Jag är som ett havererande skepp, på ett av dem sju haven. Mina segel, liksom mina kläder är sönderslitna och solen har tillåtit sig själv att bleka bort den färg, det liv som fanns i saker och ting. I besättning och mig. Saltvattnet är inte mitt hem, inte längre. Därför fräter den på min hud, på skeppets lack och trä. Därför lever vi en plågsam död i en miljö, i ett land, i en värld där vi inte hör hemma.

Jag är inte jag längre. Jag är inte regnbågars reflektioner eller klingande skratts anledning. Jag är inte källan till det ljusa, men inte heller till det mörka. Jag är ett mellanting, precis som ett skepp är, på botten av ett hav. Det finns, det existerar, men det kommer aldrig se ytan ovanifrån igen.

Är det nu jag är förbrukad till fullo? Nu när jag längre inte kan tala till mig själv eller någon annan. Eller finns det något mer liv inom mig? Något som får Mig tillbaka, igen.

 

 

"Det överstrukna mansnamnet."
-

En gång var jag fem år och en gång var jag tio år. Jag har varit alla åldrar, man kan vara innan man har levt sitt tjugonde år som jordbo. 20år. Jag har levt ett tag. Levt i så många år, att jag har insett hur meningslösa många av mina år har varit. Ja, meningslösa, betydelselösa, formlösa, hopplösa, helt enkelt namnlösa. Därför har jag inte tagit på mig något ansvar att försöka komma ihåg dem, jag har inte ens ansträngt mig. Jag slutade med det, efter att min far dog för andra gången. Liksom lämnade mitt liv, helt.

Det började med att jag fyllde fem år. Jag var ett glatt barn, med glada gropar i kinderna och änglaliknande blont hår som lockade sig bakom öronen. Jag spred glädje, så som solen sprider värme. Jag delade med mig av helhjärtade pojkskratt, så som fröknarna på dagis alltid delade med sig av frukter på fruktstunden till de barn, som antingen hade glömt eller helt enkelt inte hade råd. Jag var inte motstridig eller trotsig, som de andra pojkarna i min årskull. Jag ville helt enkelt ge kärlek tillbaka, till de människor som alltid gav mig den.

Jag skulle börja förskola. Pappa skulle väcka mig och hjälpa mig med förberedelserna för min första dag i den stora byggnaden. Inte längre skulle jag sitta vid fönstret i dagisbaracken och blicka ut på den stora byggnaden som låg jämte. Inte längre skulle jag vara ett litet barn. Jag skulle ju börja skolan och pappa skulle vara min hjälpande hand genom alla kommande läxor och annat man går igenom i skolan. Men pappa väckte mig inte. Inte mamma heller, för den delen. Men det gjorde ytterdörren, med en smäll.

Dörrens smäll skrek hånande: ”Pappa kommer aldrig tillbaka. Pappa har lämnat mamma och pappa har lämnat dig.” Inte förstod jag då, att han dog ifrån mig. Jag gjorde utlopp för saknaden och andra känslor, genom att utnyttja varenda ritstund i skolan, till att rita mig och min pappa, hållandes i händerna. Varje dag konstruerade jag min kärlek till pappa, i ett hopp om att han skulle komma tillbaka.  Trots min mammas dämpande klagotjut i sovrummet bredvid, släcktes inte mitt hopp. Det där hoppet om att ytterdörren skulle sluta håna mig och min bitande saknad, genom att låta min pappa kliva in. Kliva in i mitt liv igen.

Åren gick, jag blev sex, sju, åtta och även nio år. Jag firade varenda födelsedag tillsammans med min mamma och min mormor. Även fast att jag fick de dyraste presenterna, ett barn kan tänka sig, så visade jag aldrig mina kinders gropar och inte heller värmde jag andra med mitt skratt. Jag genomgick en radikal transformation, både invärtes och utvärtes. Mammas livlösa ögon avspeglade, mitt nästan utdöda hjärta. Jag vet att hon ville mig väl och att hennes kärlek till mig var villkorslös, men jag kan inte förneka att faktumet var att hon inte var till någon hjälp alls. Hon hade redan drunknat i sin egen sorg och förlust av den hon trodde var hennes livspartner.

Jag slutade aldrig rita den där fadern och sonen. De där två gubbarna som skulle föreställa mig och han som begav sig av. Jag ritade oss två, på alla äventyr som en son och fader har tillsammans. Jag tror att jag då, fortfarande levde kvar i det där illusoriska hoppet om att han skulle komma tillbaka. I alla fall stundvis. Men åren fortsatte gå, det var det enda rörliga i mitt liv. Allt annat stod stilla. Tillät sig inte förbättras eller bara röra på sig. Jag var stilla, i en rörelse av tid.

Efter ett av mina sommarlov, vaknade jag som tioåring. Jag skulle börja fyran och gick till skolan. Jag möttes av samma skrattande och även bråkande barn, samma fröknar som sliter av sig håret i ett tecken på inre ilska, men som döljer allt med påklistrade, alldeles för sneda leenden. Jag var tillbaka till den stora byggnaden, som jag började i som femåring. Även ritstunderna. Första ritstunden på läsåret, tog jag fram en kolsvart krita. Ritade gubben som skulle föreställa min pappa, precis som alltid. Och jag ritade mig själv med samma krita, precis som alltid. Men jag lade undan den svarta kritan och tog upp en röd. Någonting jag aldrig hade gjort tidigare. Med en bestämd rörelse drog jag ett skarpt streck över den större gubben, min pappa. Och där dog han, för andra gången. Min överstrukna pappa.

Copyright - Kayla Mokédé

 

 

- Det var en gång en svanfamilj. De levde under en lycklig sol, som så gärna värmde dem mellan fjädrarna. En morgon, vaknade hälften av svanfamiljen upp under en himmel, vars sol var borta. Istället uppvaktades de av kallt och piskande regn, tillsammans med dundrande oska. De resterande svanarna, som ännu låg med huvudet mellan vingarna och sov, flöt sakta ut i det oroliga vattnet. Inget kunde, de andra svanarna göra. Hjälplösa och förtvivlade begav de sig upp på land och tog farväl till sina sovande familjemedlemmar.  Kommer de någonsin finna varandra igen?

 

Solen målar kroppar med sina olika strålar,
sommaren i ett kännetecken och det var då
jag sattes till världen

barnfotabarn sprang på glassplitter och skrek,
efter en mamma som aldrig var där, precis
som de barn som officiellt var övergivna,
på barnhem

trots att jag i min barndom, fick känna
sand mellan tårna och varma vindar
i mina lockar, så har det mesta i mitt minne
lagts i mörker och jag kan inte minnas

minnas
första gången jag tappade en
mjölktand, trots guldmyntets ersättning
Jag kan heller inte minnas att jag någonsin
har fått beröm, för att vara just det jag var,

ett barn

 Kayla Mokédé

Liemannens melodi, lyder i rälsarna, under tågens höga hastighet. Lokförarna, är dåliga vid att upprätthålla principen, att man saktar ned innan man anländer till centralen. Jag sitter där på en bänk, i Februaris kalla kyla och granskar folkmassan framför mig. Snön lägger sig fint ovanpå deras axlar, precis som min mattelärares axlar är beklädda av hans hårbottens bitar. Mjäll.

Människorna rör på sig mot varandra, från varandra. Så mycket liv, ändå ser de så döda ut. Uttryckslösa ögon, utslätade anletsdrag och framåtkrökta axlar. De skulle kunna vara samhällets avfall. Sådana människor, man inte kommer ihåg, efter att de har begravts ned under marken, döda. Det är nästan så att man undrar om de skulle få dödsångest, ifall de skulle få reda på det exakta datumet och klockslaget, när de avlider eller kanske mördas. 

Bänken jag sitter på är hård, och min ände gör ont. Jag försöker vrida och vända på mig, liksom byta sittställning för att underlätta det där hårda pressande. Men plötsligt försvinner känslan av smärta och mina ögon har fastnat vid en yta, där den döda människomassan inte rör sig kring. Förutom en. Han är vacker. Det är det första som slår mig. Hans kritvita hy lyser nästan igenom hans tyger, som klär hans kropp. Ryggen hans, är vänd mot mig. Han är rakryggad, trots att det ser ut som att hans axlar snart ska brista från sina leder. Och som i slowmotion, som om han kände av mina granskande ögon, vänder han sig. Och våra blickar möts.

Direkt ser jag bördan han bär. Jag skulle kunna uttrycka det som, att världen vilar tungt på hans axlar. Han utstrålar ett liv, som en gång var oskuldsfullt och fläckfritt, men som sedan har besmittats av någonting. Någonting jag inte kan beskriva. Människorna runt omkring honom, ger han blickar av nyfikenhet blandat med avsmak. Medens vill jag bara trösta honom. Jag vill skydda honom, med mina armar runt honom och blåsa bort den smärtan, jag så tydligt ser i hans ljusblå ögon.

Plötsligt vänder han sig om, samtidigt som liemannens melodi lyder och studsar mellan centralens väggar, i ett högt eko. Den levande folkmassan, som utstrålar dödslängtan eller bara död, står stilla i väntan på att få kliva på det snart anlända tåget. Den enda rörelsen kommer från killen som står vid gränsen mellan perrong och avgrund. Allting går så fort, liemannens melodi är upphetsad och tågets strålkastare lyser upp Februaris kalla vinter. Precis som tåget lyser upp kroppen, som kastar sig framför, i hopp om en frihet han aldrig fick på perrongen eller någon annanstans.

Liemannens melodi överröstas av skrikande människor, tågets tvärnitade bromsar och jag dränker platsen med tårar. Är det såhär det känns att se världens sanning med blotta ögat?

Snöflingor yr i vinternattens bäcksvarta atmosfär. Jag sitter på fönsterbänken och åskådar, hur min stad blir målad i en sådan ljus färg, som vit, när himlen och människan, bär den totala motsatsen. Kontrasten är så farligt vacker, att jag skäms över hur ondskan kan få mig så lätt. Ett kyligt handslag och jag är lika kall, som allt annat.

Plogbilen, som alltid åker förbi mig och mitt frostbeklädda fönster varje vit natt, är nu här igen. Samma maskin, samma person där i. Trots de fallande flingorna, mellan mig och denna hårt jobbande man, så ser jag hur hans ansiktes detaljer, är inristade av en motsägelsefull blandning av misströstan och hopplös förälskelse.

Med en sista blick, på hur min plogbil och hans godtrogna ryttare, kör fram och tillbaka, fast besluten att förgöra överdriften av snö, blundar jag och ser hans andre hälft i en annan famn. Jag ser hur hon ersätter min ryttare, med en annan. Varje kväll som han stänger dörren om det han har kärt, för att förgöra vintern med sin maskins skopa. Hans andre hälft, bedrar honom varje kväll och natt som snön vill honom något illa, genom att ständigt falla. Min ryttare vet ingenting, men den envisa vintern låter honom inte leva, utan att ana.

Himlen, som en gång var en vinterhimmel är nu ljus. Jag sitter fortfarande, jämte mitt fönster. Inte för att titta till min ryttare som förut. Han är borta nu. Likaså hans andre hälft, men inte hennes kalla gärningar som hon hade gömt under vintern. Våren kom och där stod hon och hennes handlande, naknare än någonsin, under min ryttares kalla blick. De är nu rivna itu, precis som hans hopplösa hjärtkamrar. 

Vårens sol, lyser upp den svartmålande människan och himlen, den står under. Suckande skuggor, omringar resten av allt annat som en gång var vitt. Kontrasten är så farligt vacker, att jag skäms över hur ondskan kan få mig så lätt. Ett varmt handslag och jag är precis som allt annat. Upplyst och svart.

 

 

 

Jag vill pressa mig igenom jordens ozonlager, liksom lyckats med att
sikta mot stjärnorna. Jag vill vara den som sa ”vad var det jag sa”
och slå er verbalt, i ansiktet.

Jag ska sitta på gränsen mellan er och planeterna, syret och livet.
Och känna mig välkommen från allt och alla, som aldrig varit ni,
jag ska binda mig fast i det som ser ut som ringar, runt Saturnus
men som egentligen är stenar, menade att ha ihjäl Tellus
och alla andra, där i.

Jag vet inte varför jag fått de ögon jag har, de öron jag bär eller
hjärnan jag analyserar med. Men det jag vet är att de vet, att jag
vill vara någon annanstans, och inte här. Grymma värld.

 

Det är klart att du inte är lycklig.
Inte med en man framför dig, med
för högt, grått hårfäste och en stor mage
hängande, typ dallrande över
ett för hårt spänt skärp.

Ja, jag vet gumman.
Hans pengar är snuskigt bekväma,
och mycket beroendeframkallande
och jag vet gumman, du vill inte släppa
det du aldrig har haft, men har nu
efter du träffade honom.

Jovisst blir du äcklad, vid åsynen
av hans lille vän. Ja men det är väl klart,
den 25åriga klyftan, ger inte rättvisa
i perspektivet eller ens den spelade kärleken.

Men visst får du stå ut? Ja eller hur.
Se bara till att han inte får reda, på
att du har andra än honom, när du söker
variation och en mer attraktiv aktivitet.

Vem vet, vad han är kapabel till
när han sitter i ålderskrisen, i hopp
om att unga du ska hjälpa honom,
men inte alls gör det?

Copyright - Kayla Mokédé