"Det överstrukna mansnamnet."
-

En gång var jag fem år och en gång var jag tio år. Jag har varit alla åldrar, man kan vara innan man har levt sitt tjugonde år som jordbo. 20år. Jag har levt ett tag. Levt i så många år, att jag har insett hur meningslösa många av mina år har varit. Ja, meningslösa, betydelselösa, formlösa, hopplösa, helt enkelt namnlösa. Därför har jag inte tagit på mig något ansvar att försöka komma ihåg dem, jag har inte ens ansträngt mig. Jag slutade med det, efter att min far dog för andra gången. Liksom lämnade mitt liv, helt.

Det började med att jag fyllde fem år. Jag var ett glatt barn, med glada gropar i kinderna och änglaliknande blont hår som lockade sig bakom öronen. Jag spred glädje, så som solen sprider värme. Jag delade med mig av helhjärtade pojkskratt, så som fröknarna på dagis alltid delade med sig av frukter på fruktstunden till de barn, som antingen hade glömt eller helt enkelt inte hade råd. Jag var inte motstridig eller trotsig, som de andra pojkarna i min årskull. Jag ville helt enkelt ge kärlek tillbaka, till de människor som alltid gav mig den.

Jag skulle börja förskola. Pappa skulle väcka mig och hjälpa mig med förberedelserna för min första dag i den stora byggnaden. Inte längre skulle jag sitta vid fönstret i dagisbaracken och blicka ut på den stora byggnaden som låg jämte. Inte längre skulle jag vara ett litet barn. Jag skulle ju börja skolan och pappa skulle vara min hjälpande hand genom alla kommande läxor och annat man går igenom i skolan. Men pappa väckte mig inte. Inte mamma heller, för den delen. Men det gjorde ytterdörren, med en smäll.

Dörrens smäll skrek hånande: ”Pappa kommer aldrig tillbaka. Pappa har lämnat mamma och pappa har lämnat dig.” Inte förstod jag då, att han dog ifrån mig. Jag gjorde utlopp för saknaden och andra känslor, genom att utnyttja varenda ritstund i skolan, till att rita mig och min pappa, hållandes i händerna. Varje dag konstruerade jag min kärlek till pappa, i ett hopp om att han skulle komma tillbaka.  Trots min mammas dämpande klagotjut i sovrummet bredvid, släcktes inte mitt hopp. Det där hoppet om att ytterdörren skulle sluta håna mig och min bitande saknad, genom att låta min pappa kliva in. Kliva in i mitt liv igen.

Åren gick, jag blev sex, sju, åtta och även nio år. Jag firade varenda födelsedag tillsammans med min mamma och min mormor. Även fast att jag fick de dyraste presenterna, ett barn kan tänka sig, så visade jag aldrig mina kinders gropar och inte heller värmde jag andra med mitt skratt. Jag genomgick en radikal transformation, både invärtes och utvärtes. Mammas livlösa ögon avspeglade, mitt nästan utdöda hjärta. Jag vet att hon ville mig väl och att hennes kärlek till mig var villkorslös, men jag kan inte förneka att faktumet var att hon inte var till någon hjälp alls. Hon hade redan drunknat i sin egen sorg och förlust av den hon trodde var hennes livspartner.

Jag slutade aldrig rita den där fadern och sonen. De där två gubbarna som skulle föreställa mig och han som begav sig av. Jag ritade oss två, på alla äventyr som en son och fader har tillsammans. Jag tror att jag då, fortfarande levde kvar i det där illusoriska hoppet om att han skulle komma tillbaka. I alla fall stundvis. Men åren fortsatte gå, det var det enda rörliga i mitt liv. Allt annat stod stilla. Tillät sig inte förbättras eller bara röra på sig. Jag var stilla, i en rörelse av tid.

Efter ett av mina sommarlov, vaknade jag som tioåring. Jag skulle börja fyran och gick till skolan. Jag möttes av samma skrattande och även bråkande barn, samma fröknar som sliter av sig håret i ett tecken på inre ilska, men som döljer allt med påklistrade, alldeles för sneda leenden. Jag var tillbaka till den stora byggnaden, som jag började i som femåring. Även ritstunderna. Första ritstunden på läsåret, tog jag fram en kolsvart krita. Ritade gubben som skulle föreställa min pappa, precis som alltid. Och jag ritade mig själv med samma krita, precis som alltid. Men jag lade undan den svarta kritan och tog upp en röd. Någonting jag aldrig hade gjort tidigare. Med en bestämd rörelse drog jag ett skarpt streck över den större gubben, min pappa. Och där dog han, för andra gången. Min överstrukna pappa.

Copyright - Kayla Mokédé