Hon. Hon tog sig in i mitt gömställe. Utan någon knackning, eller annan varning, för hennes besök in på mitt tillfälliga territorium. Den tjocka, tunga atmosfären som jag så snabbt bildat o börjat leva i, här inne, var inget hinder för henne. Hon mutades inte bort. Hon grabbade tag i mina axlar, i vilket fall som helst. Och hon drog ned mig handlöst, på golvet. Stolen jag suttit på, föll med i mitt fall och vår syretillgång, min syretillgång blockerades plötsligt. Hela hennes vikt hade pressats in i hennes ena knä, som på min bröstkorg, var placerat. Jag trodde hon skulle döda mig. Hon kunde ha dödat mig.

Blåljusen tog sig in genom fönstret, genom de vinklade persiennerna. Väggarna bildades till hetsiga och raka, vågor. Polisen stod framför mig, med ett block i ena handen och en antecknande kulspetspenna i den andra. Jag sa att jag inte visste hur hon såg ut. Men att jag visste att det var en kvinna. Det har alltid varit en kvinna. Han frågade om jag hade några märken efter angreppet och jag nickade. Hon lämnade mig aldrig omärkt.

Jag drog ned tröjan över axeln och visade villigt upp, det jag trodde fanns. Det som alltid hade funnits, efter hennes utfall. Men som nu, var borta. Jag var helt orörd och istället var mina fjun uppresta, som i ett tecken på att kalla kårar, gned sig längs min ryggrad. Jag såg på honom att detta inte var något han skulle ta på allvar. Därför försvann mina blå vågor och kvar stod jag hjälplös, med min spegelbild framför mig. Spruckna blodkärl o ådror klädde mina nakna axlar. Hon och hennes gärningar var osynliga för alla, utom mig. Hon kommer aldrig lämna mig.

 

Kayla Mokédé ©