När det inte är jag som dränker kuddar i sängen, är det bäckar i skogar, som dränker mig. Den där gränsen mellan verklighet och hjärnaktivitet, har suddats ut och jag dör på alla möjliga sätt, i vilket fall som helst. Jag vet inte om jag finns, ändå känner jag hur min kropp stretar emot livet och sedan bara förfaller, landar i dödens famn. Är jag inne eller är jag ute? Är jag nere eller är jag uppe? Är jag levande eller är jag död?

Jag vet inte när allt startade. Var det när jag började känna mig abstrakt, för livet själv? Eller när jag var konkretare, än någonting annat i en hjärnkonstruerad dröm? Men egentligen är inte dessa frågeställningar, de viktigaste att få svar på. Jag vill bara veta varför, varför jag inte bara kan vara som alla andra?