Liemannens melodi, lyder i rälsarna, under tågens höga hastighet. Lokförarna, är dåliga vid att upprätthålla principen, att man saktar ned innan man anländer till centralen. Jag sitter där på en bänk, i Februaris kalla kyla och granskar folkmassan framför mig. Snön lägger sig fint ovanpå deras axlar, precis som min mattelärares axlar är beklädda av hans hårbottens bitar. Mjäll.

Människorna rör på sig mot varandra, från varandra. Så mycket liv, ändå ser de så döda ut. Uttryckslösa ögon, utslätade anletsdrag och framåtkrökta axlar. De skulle kunna vara samhällets avfall. Sådana människor, man inte kommer ihåg, efter att de har begravts ned under marken, döda. Det är nästan så att man undrar om de skulle få dödsångest, ifall de skulle få reda på det exakta datumet och klockslaget, när de avlider eller kanske mördas. 

Bänken jag sitter på är hård, och min ände gör ont. Jag försöker vrida och vända på mig, liksom byta sittställning för att underlätta det där hårda pressande. Men plötsligt försvinner känslan av smärta och mina ögon har fastnat vid en yta, där den döda människomassan inte rör sig kring. Förutom en. Han är vacker. Det är det första som slår mig. Hans kritvita hy lyser nästan igenom hans tyger, som klär hans kropp. Ryggen hans, är vänd mot mig. Han är rakryggad, trots att det ser ut som att hans axlar snart ska brista från sina leder. Och som i slowmotion, som om han kände av mina granskande ögon, vänder han sig. Och våra blickar möts.

Direkt ser jag bördan han bär. Jag skulle kunna uttrycka det som, att världen vilar tungt på hans axlar. Han utstrålar ett liv, som en gång var oskuldsfullt och fläckfritt, men som sedan har besmittats av någonting. Någonting jag inte kan beskriva. Människorna runt omkring honom, ger han blickar av nyfikenhet blandat med avsmak. Medens vill jag bara trösta honom. Jag vill skydda honom, med mina armar runt honom och blåsa bort den smärtan, jag så tydligt ser i hans ljusblå ögon.

Plötsligt vänder han sig om, samtidigt som liemannens melodi lyder och studsar mellan centralens väggar, i ett högt eko. Den levande folkmassan, som utstrålar dödslängtan eller bara död, står stilla i väntan på att få kliva på det snart anlända tåget. Den enda rörelsen kommer från killen som står vid gränsen mellan perrong och avgrund. Allting går så fort, liemannens melodi är upphetsad och tågets strålkastare lyser upp Februaris kalla vinter. Precis som tåget lyser upp kroppen, som kastar sig framför, i hopp om en frihet han aldrig fick på perrongen eller någon annanstans.

Liemannens melodi överröstas av skrikande människor, tågets tvärnitade bromsar och jag dränker platsen med tårar. Är det såhär det känns att se världens sanning med blotta ögat?