Snöflingor yr i vinternattens bäcksvarta atmosfär. Jag sitter på fönsterbänken och åskådar, hur min stad blir målad i en sådan ljus färg, som vit, när himlen och människan, bär den totala motsatsen. Kontrasten är så farligt vacker, att jag skäms över hur ondskan kan få mig så lätt. Ett kyligt handslag och jag är lika kall, som allt annat.

Plogbilen, som alltid åker förbi mig och mitt frostbeklädda fönster varje vit natt, är nu här igen. Samma maskin, samma person där i. Trots de fallande flingorna, mellan mig och denna hårt jobbande man, så ser jag hur hans ansiktes detaljer, är inristade av en motsägelsefull blandning av misströstan och hopplös förälskelse.

Med en sista blick, på hur min plogbil och hans godtrogna ryttare, kör fram och tillbaka, fast besluten att förgöra överdriften av snö, blundar jag och ser hans andre hälft i en annan famn. Jag ser hur hon ersätter min ryttare, med en annan. Varje kväll som han stänger dörren om det han har kärt, för att förgöra vintern med sin maskins skopa. Hans andre hälft, bedrar honom varje kväll och natt som snön vill honom något illa, genom att ständigt falla. Min ryttare vet ingenting, men den envisa vintern låter honom inte leva, utan att ana.

Himlen, som en gång var en vinterhimmel är nu ljus. Jag sitter fortfarande, jämte mitt fönster. Inte för att titta till min ryttare som förut. Han är borta nu. Likaså hans andre hälft, men inte hennes kalla gärningar som hon hade gömt under vintern. Våren kom och där stod hon och hennes handlande, naknare än någonsin, under min ryttares kalla blick. De är nu rivna itu, precis som hans hopplösa hjärtkamrar. 

Vårens sol, lyser upp den svartmålande människan och himlen, den står under. Suckande skuggor, omringar resten av allt annat som en gång var vitt. Kontrasten är så farligt vacker, att jag skäms över hur ondskan kan få mig så lätt. Ett varmt handslag och jag är precis som allt annat. Upplyst och svart.