Sofforna luktar unket och sent 70-tal, fast det är väl inget resten av människorna här inne, lägger märke till. Ingen annan, utom jag. Precis som alltid. Precis som med allt annat. Hade jag inte levt i en sådan inskränkt box, till värld. Hade jag haft dubbelt så starkare sinnen, tillsammans med ett par extra kroppsdelar. Och jag hade förintat denna box och alla inuti. En efter en. Förakt.

Jag sitter inte på soffan längre, jag sitter i hans knä. Gränslad över verklighetens lust, som jag illusoriskt känner. Jag är utanför allt som har kring självrespekt att göra, jag är utanför mig själv. Flytande ovanpå akten, jag egentligen inte vill känna vid. Är det såhär det känns att avlägsnas från sin kropp, i dödens ögonblick? Nej, döden ska inte vara smärtsam. Den ska vara en befrielse, från allt man har rört vid och från allt man ville ha, men aldrig fick. Lindring.

Ensamheten håller min hand, på väg hem. Festen var precis som alla andra fester. Alkoholen är allas diktatoriske djävul, som dyrkas med pengar och lust.  Jag fick min motsägelsefulla och tidsbegränsade bekräftelse. Han fick tömma sig. Alla går hem, med kläderna ut och in. Med kläderna bak och fram. Alltså påklädda utanpå, men inte mycket mer än så. Självdestruktivitet.

 

 

 

Natten ligger tungt placerad på mina axlar och mina allt för trasiga hörlurar, glider över min hjässa, gång på gång, på gång. Det är som om musiken längre, inte vill vara min enda sanna gemål. Om jag nu halvt dramatiskt och fagert, får uttrycka mig så. Jag skulle inte lånat ut dem till honom. Han krossade dem, såsom han krossade mitt hjärta.

Jag tittar olycksaligt in, i de svarta pupillernas kristallblå omringningar. Möter en hög grad av kyla, jag aldrig någonsin har känt av tidigare. Men ryggar inte tillbaka. Kristallerna undangöms av dina ögonlock och kontakten skärs av. Det är nu jag inser, att du aldrig någonsin har känt den där motsatsen av kylan du bär, riktad mot mig, för mig.
Och det är nu jag inser, att du kom hit för att bekänna ditt svekfulla handlade mot en sårbar själ, som mig. Hur kunde j... ”Men du måste väl ha förstått att det här aldrig skulle hålla?” Dina kristaller är nu framme, men är blickade åt ett helt annat håll. Som om du redan är borta, trots din kropps närvaro. ” Jo..”säger jag, med min blick fortfarande fastnaglad mot din fagra profil.”För alltså jag vill inte vara en del av din illustrerade bild, på vad kärlek är. Och dina ord, dina ord gör mig tokig. Aldrig slutar du fylla min atmosfär med ett språk, jag inte förstår.” Din känsla av hopplöshet och saknad av frigörelse, hörs tydligt i din talan. Och jag undrar varför jag aldrig har hört det förut? ”Jag trodde vi älskade varandra...”
Du möter mina spegelliknande ögon ”Du vet inte vad älska är. Du tror du vet, men egentligen sitter du fast i det där hopplösa drömmandet och romantiserar din tillvaro.”

 

Jag har mitt ansikte riktat mot min motpol. Hans slutna ögon vibrerar, av ögonglobernas liv där under. Han drömmer. Munnen är lätt krökt, som rytmiskt släpper ut ett mörkt och innerligt ljud. En stilla frid, vilar över hans avdomnade kropp, och jag känner kärleken han bringar genom sin oskuldsfulla sömn. Min dag, min anledning till existens.

Jag sluter ögonlocken, som om jag längre inte vill titta på honom. Något jag har gjort varenda eviga, mörk timme på denna planet. Men min syn är begränsad. När soluppgången spetsar mig med sin första stråle, ska jag försvinna in i mitt dunkel. Inte träda fram, fören dagen har återfunnit sin sömn. Jag känner längre ingen sorg, den är förbi. Men mitt hjärta kommer aldrig finna någon frid, ofullbordat. Jag är för evigt, halv.

”Vakna nu min kära. Jag, din natt, din motsats är nu förbi”

 

Jag är vit, under månens beröring.

Och så naken i nattens mörker, den svarta imman

klär mina tunna fönster. Det står klart för sig att jag är fördömd och
snart, alldeles snart, helt och hållet bortglömd. Utsuddat mönster.

-

Ozonlagret sveper sig runt mig, skyler det sista av mig.
Tvingar mig att inhalera den atmosfär, jag så länge
har föraktat. Och det är nu, just i detta nu
min kropp ska implodera och försvinna in i det abstrakta.

Du kommer hem, kysser mig lätt på pannan med portföljen i högra handen. Du har varit på jobbet och jag har varit hemma. Du sa att du har tänkt på mig, jag svarade inte. Men precis som alltid låtsades du som ingenting, eller bara föreställde dig att jag svara. Jag sitter kvar där i soffan, med fjärrkontrollen i handen. Sippar förbi alla kanaler, ser vardera kanals liv och tänker att jag skulle göra allt, för att få leva något utav dem. Det skramlar i köket, du lagar väl middagen du hade förväntat mig att jag skulle göra. Precis som alltid.

Jag stänger av Tv'n och går in till vårat rum, till sängen vi delar gemensamt varje natt. Lägger mig på den obäddade delen, jämte din prydligt bäddade sida. Vi är så olika, märker du ens det? Du visar dig vid dörröppningen, med skjortärmarna uppkavlade och säger ursäktande att du glömde fråga mig vad jag ville ha till middag. Jag tittar på dig och ser helt plötsligt den jag blev förälskad i för tio år sedan. Jag ler. Dina anletsdrag formas till ett chockerat uttryck, som om det är första gången du ser ett leende. Från mig. Men ler, snabbt därefter.”Jag vill ha dig.” säger jag och tittar djupt in i dina mörka ögon. För ett ögonblick försvinner misären, jag har skapat i våra liv. Vi är tio år bakåt i tiden, igen.

 

Fåglar flyger inte, de lever.


tallar kan räcka sig upp till gränsen
mellan liv och icke existerande syre,
kronhjortar kan dräpa varandra till döds
men ändå acceptera sitt öde, finner livets tröst

bäckar slår sig samman med forsar, som forcerar
vatten till sjöar, till hav
men gör sig ändå aldrig av, med överdrifter

brickor skapar skakning, framkallar sprickor
provocerar fram mängder av jordens magma
och man namnger alla världens delar, fördelar
dem i fickor

Fåglar landar inte, de dör.

-

Kayla Mokédé©

uppåt, lysande av avund, gråtande av regn

och pölarna jag går i, är speglarna som aldrig

 

aldrig förstod-

reflektioner kring jorden, en organism

är den mikroskopisk eller väsentlig?

kanske bara ett inget, kanske ett ting

 

Himlen kan aldrig vara vit, utan moln

och jorden kan aldrig snurra, utan dig

och hästarna, och regnet, och allt annat,

utom mig, för jag är ingenting

utan ett: kanske

 

II
Bara att vända blicken uppåt,
fick honom att uppleva vinden igen
Känna hur den naturligt smeker
mellan fjädrar och hud, fumlar
med handtag som stänger allt ut

och han är säker från vanvettet
han bringat.

I
Himlen var som modern,
han aldrig har haft,
omfamnande, förlåtande
smeker medvetandet, helt begråtande

och han var en gång säker
från vanvettet hans framtid
ska bringa.

 

Jag rider på stillheten, inte jorden
ser mitt liv passera i rörelser,

ingen skulle hinna förstå, ingen förstod.

Solen dör och faller, tillsammans med regnet
och på min kvarlämnade kropp, printas det in hål
ännu en ingång till förruttnelsen, ni alla nekade till.

Jag var klädd i en annan nakenhet och
började falla i en okänd synonym av; evighet

levde bland vanskapta liv och såg det sista av dem
genom ett giljotinliknande maskineri

och de alla stelnade, likt avrunnen stearin.
Likt avrunnen stearin.

 

Kayla Mokédé ©

De ersattes, folket ersattes


De säljer sitt boskap, själar
till himlen och skickas vidare till underjorden,
ödelagda drömmar, blivande hem
i döda tankekretsar

”Blunda mitt barn, välkomna ditt  undermedvetna, låt dig
slå följe av drunknade hjärnceller i bitande,
klädslitande forsar”

olika dimensioner, inom ett fåtal destinationer
tågbanor, linbanor mellan psykedeliska djungler,
traditioner dör bort och frihetsozonen är världen, klonen

av spökstaden, jorden

 

Kayla Mokédé©

 

"Hon är en illusion, en viktlös hjärnmassa.”

Insytt linnetyg,
på frostbeklädd kropp,
levande vinterskrud

en dansande hud,
på vibrerande figur,
rör med pekfingertopp,
ovanpå hoppets nedåtgång

hon tog sig in, innanför
sprättar upp själens
stygn, levande ärr, klär dig
klär henne,

är dig, tar isär
henne, dig

”Hon är egentligen, ingenting.”

-

Konfigurera dig

blåa nyanser, från strupe till säck, röda substanser
från andra skeendes gemensamma sekt

nykonstruerat skelett, pansarbyggda sköldar
nytänkande muskler, brännande ugnar
i vibrerande organ


Koncentrera dig

penetrera skallen
forcera in dess ben, pannben
transportera isvatten,
stråla och le


Centrera dig

kärlen växer åt samma riktning,
rättfärdig kropp, godkänd besiktning
centrumets centrum,
blodig befästning

-Någon tänkbar, någon annan än du.

 

-

Ljusdal blottar sin sista suck
och Sverige klingar sista versen,
min röst bar aldrig till slutordet av
första refrängen, barnkören tillät mig
aldrig

att finnas
till

år 2000

mina kramper, mina ord
som alltid slant på tungan,
mina ramper, jag besteg
slogs hårt mot
golv och skrek
”Jag vill inget mer.”

Hon pressar fram en sista suck
och hjärtat smeker sista noten,
hennes röst dog och orden försvann
aldrig, ut i luften

hon ville inget mer.

 

Kayla Mokédé - 18/10-12

Så riv upp mig, klä av mig
dra av allt som kan tänkas, skada mig

locka mig ut, ur mitt skal
och förgör det som blir över, det som blir kvar

skada min hemlängtan, dränk min trängtan
efter trängande, slängande ord från slangbellor
så stora. De skapar hål.

skapa raser, vars uppgift är att rasera
mitt hela system, liksom släcka
mitt livs glimrande sken

och gräv sedan ned mitt Jag, mig själv
i en grop, skapa ett nytt hem
och hör aldrig mina rop

-Jag ska bilda mig ett nytt skal

och aldrig mer förbli, den jag var

 

jag är knarket som flyter i blodet,
jag är bakterierna i såren, som
kläder insidan av ena låret

jag är massförstörelsen, i psyket
det där under håret
och dess botten

jag är kloret, i frätande
kroppsvätska

jag är den mentala metern, du faller
i famlande mörker,
söker efter
roten till förökelsen

det som skapade mig,
jag framkallar ständig kalabalik
innanför och utanpå, sådana som
dig
och alla efterföljder, inuti
dig


Jag är din kropps förintelse.

 

1990 och vi skapade historia, du vann alla vad
men ingenting, det gjorde
dem skars ändå av, ganska snabbt
efter din, utdöda gloria

en ren jävla snyfthistoria, baserad på din mors tårar,
en blödande livmoder har aldrig funnits
vilket innebär att existensen
ändå inte var din, och den du tror är din mor
tillägnar vätskeutsöndring, sin döende barntrio

1990 har aldrig utspelats
och dina avskurna vader, är en konsekvens
efter ett påhittat vad, jag aldrig tog hand på

du var aldrig den jag ville skapa, till egen vinning
låt mig se dina tårars utvinning och hur glorian lyser,
reflekterar ljuset mot ditt hårs gömda tinning

 

Kayla Mokédé - 2/10-2012

Oktober har aldrig välkomnat mig,
aldrig motat bort mitt skinns nålar,
som häftar sig fast, i allt det kommer åt
där under, och drar åt, drar sönder
det sista av det motsatta hatet.

Ingenting kan ömsas bort, för att blåsas
bort med Septembers sista liv.

Den varnande gåshuden, har aldrig varit
till någon nytta, jag fryser ändå ihjäl
trots att jag alltid har känt mitt hats
ultimata hetta, innanför hud,
inuti skelett, igenom psykets
cellers dödande balett.

Ingenting har skadat mig, så illa
som mitt brinnande hats sterila
hand, har strypt mig genom höstens
återuppståndelse.

 

Bergskedjor, runt mina vrister
min själ, mig själv, jag mister

Mina tvister, med människan, i mig
är någonting, jag för alltid underkastar
likt stjärnan, under nazisten

Kemister dissekerar, sorterar mig
inom olika register, men inga namn
alla delar bär, och hoppet det brister

Söker, letar, vill ha svar
men pessimister, tar sig an mitt ansvar
och ensam ligger jag kvar
under pianistens vemodiga
tangentslag

Ateisten, andas mitt sista andetag

 

Kayla - 11September2012