Natten ligger tungt placerad på mina axlar och mina allt för trasiga hörlurar, glider över min hjässa, gång på gång, på gång. Det är som om musiken längre, inte vill vara min enda sanna gemål. Om jag nu halvt dramatiskt och fagert, får uttrycka mig så. Jag skulle inte lånat ut dem till honom. Han krossade dem, såsom han krossade mitt hjärta.

Jag tittar olycksaligt in, i de svarta pupillernas kristallblå omringningar. Möter en hög grad av kyla, jag aldrig någonsin har känt av tidigare. Men ryggar inte tillbaka. Kristallerna undangöms av dina ögonlock och kontakten skärs av. Det är nu jag inser, att du aldrig någonsin har känt den där motsatsen av kylan du bär, riktad mot mig, för mig.
Och det är nu jag inser, att du kom hit för att bekänna ditt svekfulla handlade mot en sårbar själ, som mig. Hur kunde j... ”Men du måste väl ha förstått att det här aldrig skulle hålla?” Dina kristaller är nu framme, men är blickade åt ett helt annat håll. Som om du redan är borta, trots din kropps närvaro. ” Jo..”säger jag, med min blick fortfarande fastnaglad mot din fagra profil.”För alltså jag vill inte vara en del av din illustrerade bild, på vad kärlek är. Och dina ord, dina ord gör mig tokig. Aldrig slutar du fylla min atmosfär med ett språk, jag inte förstår.” Din känsla av hopplöshet och saknad av frigörelse, hörs tydligt i din talan. Och jag undrar varför jag aldrig har hört det förut? ”Jag trodde vi älskade varandra...”
Du möter mina spegelliknande ögon ”Du vet inte vad älska är. Du tror du vet, men egentligen sitter du fast i det där hopplösa drömmandet och romantiserar din tillvaro.”