Jag rider på stillheten, inte jorden
ser mitt liv passera i rörelser,

ingen skulle hinna förstå, ingen förstod.

Solen dör och faller, tillsammans med regnet
och på min kvarlämnade kropp, printas det in hål
ännu en ingång till förruttnelsen, ni alla nekade till.

Jag var klädd i en annan nakenhet och
började falla i en okänd synonym av; evighet

levde bland vanskapta liv och såg det sista av dem
genom ett giljotinliknande maskineri

och de alla stelnade, likt avrunnen stearin.
Likt avrunnen stearin.

 

Kayla Mokédé ©