Oktober har aldrig välkomnat mig,
aldrig motat bort mitt skinns nålar,
som häftar sig fast, i allt det kommer åt
där under, och drar åt, drar sönder
det sista av det motsatta hatet.

Ingenting kan ömsas bort, för att blåsas
bort med Septembers sista liv.

Den varnande gåshuden, har aldrig varit
till någon nytta, jag fryser ändå ihjäl
trots att jag alltid har känt mitt hats
ultimata hetta, innanför hud,
inuti skelett, igenom psykets
cellers dödande balett.

Ingenting har skadat mig, så illa
som mitt brinnande hats sterila
hand, har strypt mig genom höstens
återuppståndelse.