Sofforna luktar unket och sent 70-tal, fast det är väl inget resten av människorna här inne, lägger märke till. Ingen annan, utom jag. Precis som alltid. Precis som med allt annat. Hade jag inte levt i en sådan inskränkt box, till värld. Hade jag haft dubbelt så starkare sinnen, tillsammans med ett par extra kroppsdelar. Och jag hade förintat denna box och alla inuti. En efter en. Förakt.

Jag sitter inte på soffan längre, jag sitter i hans knä. Gränslad över verklighetens lust, som jag illusoriskt känner. Jag är utanför allt som har kring självrespekt att göra, jag är utanför mig själv. Flytande ovanpå akten, jag egentligen inte vill känna vid. Är det såhär det känns att avlägsnas från sin kropp, i dödens ögonblick? Nej, döden ska inte vara smärtsam. Den ska vara en befrielse, från allt man har rört vid och från allt man ville ha, men aldrig fick. Lindring.

Ensamheten håller min hand, på väg hem. Festen var precis som alla andra fester. Alkoholen är allas diktatoriske djävul, som dyrkas med pengar och lust.  Jag fick min motsägelsefulla och tidsbegränsade bekräftelse. Han fick tömma sig. Alla går hem, med kläderna ut och in. Med kläderna bak och fram. Alltså påklädda utanpå, men inte mycket mer än så. Självdestruktivitet.