Jag har mitt ansikte riktat mot min motpol. Hans slutna ögon vibrerar, av ögonglobernas liv där under. Han drömmer. Munnen är lätt krökt, som rytmiskt släpper ut ett mörkt och innerligt ljud. En stilla frid, vilar över hans avdomnade kropp, och jag känner kärleken han bringar genom sin oskuldsfulla sömn. Min dag, min anledning till existens.

Jag sluter ögonlocken, som om jag längre inte vill titta på honom. Något jag har gjort varenda eviga, mörk timme på denna planet. Men min syn är begränsad. När soluppgången spetsar mig med sin första stråle, ska jag försvinna in i mitt dunkel. Inte träda fram, fören dagen har återfunnit sin sömn. Jag känner längre ingen sorg, den är förbi. Men mitt hjärta kommer aldrig finna någon frid, ofullbordat. Jag är för evigt, halv.

”Vakna nu min kära. Jag, din natt, din motsats är nu förbi”