jag och flyktingrävarna
Bara flyktingrävar trampar skadeglatt ovanpå lik,
river sönder skinn, skapar
märken som batik
och allt, allting blir bara skit
för hjärtat slår,
sliter sönder den plats
det befinner sig i, tänker noll + noll
utan
hjärnans hjälp
och min hud den kli
ar, sönderriven efter rävars
marschgång
genom trädens transformation, spån
hjärnans kortslutning,
får kroppen att kollapsa
och jag är nollan, med sönderslitet
hjärta
ändå lever jag, slående, jagande
efter flyktigrävarnas fotspår
Kayla Mokédé - 10September2012
river sönder skinn, skapar
märken som batik
och allt, allting blir bara skit
för hjärtat slår,
sliter sönder den plats
det befinner sig i, tänker noll + noll
utan
hjärnans hjälp
och min hud den kli
ar, sönderriven efter rävars
marschgång
genom trädens transformation, spån
hjärnans kortslutning,
får kroppen att kollapsa
och jag är nollan, med sönderslitet
hjärta
ändå lever jag, slående, jagande
efter flyktigrävarnas fotspår
Kayla Mokédé - 10September2012
min livslust är skuren av
Min levnads lust är skuren av,
och döden är min längtan;
till dig, du mörka, tysta grav
står all min trängtan.
På jorden jag ej finner
vad mer min själ sitt nöje bär;
min glädje borta är,
min tid i gråt förrinner,
min ungdoms lust försvinner;
jag är olyckligt såld
i grymma sorgens våld.
En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner.
Du arma ömma hjärta!
Kan ej den bittra smärta,
som tär dig utan mått,
dig ge så dödligt skott,
att livets tråd må brista,
och ädla själens gnista
sitt fångehus må mista?
och döden är min längtan;
till dig, du mörka, tysta grav
står all min trängtan.
På jorden jag ej finner
vad mer min själ sitt nöje bär;
min glädje borta är,
min tid i gråt förrinner,
min ungdoms lust försvinner;
jag är olyckligt såld
i grymma sorgens våld.
En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner.
Du arma ömma hjärta!
Kan ej den bittra smärta,
som tär dig utan mått,
dig ge så dödligt skott,
att livets tråd må brista,
och ädla själens gnista
sitt fångehus må mista?
-Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763)
regnet
Ozonlagret släpper sina brustna delar och jorden gråter.
Låter fönster slås itu av piskande vätskedroppar
som faller från skyn.
Levande ting, söker skydd under stora tak och större grenar,
väntar ut det intensiva utbrottet.
Regn klonar sig själv, utökar i volym och bekläder torrområden
med sin närvaro.
Ödelägger det som förr var ständigt levande,
det som förr var ständigt tärande på gränsen
mellan liv och undergång.
-
Vi gråter, men tyst.
Kayla Mokédé - 26Augusti2012
Människans cirkel
Gran-och talltoppar skymtas ovanför våra moln.
Det enda som existerar för våra blå ögon,
som egentligen bör se helheten i verkligheten.
Ögon i nacken, är något vi alla tror har
ändå går alla med minst en hjärtevän,
som bär kniven i högerhanden.
Vi har alltid, koncentrerat oss på den vänstra
sidan av människan, vårt organ, vårt hjärtas sida.
Troligt nog blir vi nedstuckna av egg, vassa likt kärleken.
Vi ser bara mikroskopiska delar av verkligheten,
ändå kallar vi oss makalösa, övermänskliga.
-fast att vi dör en efter en, på grund av varandra.
Det enda som existerar för våra blå ögon,
som egentligen bör se helheten i verkligheten.
Ögon i nacken, är något vi alla tror har
ändå går alla med minst en hjärtevän,
som bär kniven i högerhanden.
Vi har alltid, koncentrerat oss på den vänstra
sidan av människan, vårt organ, vårt hjärtas sida.
Troligt nog blir vi nedstuckna av egg, vassa likt kärleken.
Vi ser bara mikroskopiska delar av verkligheten,
ändå kallar vi oss makalösa, övermänskliga.
-fast att vi dör en efter en, på grund av varandra.
Kayla Mokédé 2012-08-21
gränsen mellan
planeterna slutar helt plötsligt sitt
cirkulerande runt något vi tror brinner, men som inte gör
och de faller hejdlöst ned, spetsas på bergstoppar vi aldrig
visste, var vassa
människor hämtar andan efter, flera mils levande
och lika plötsligt som de kände att de alla, var fallande,
så otroligt sköra, slagbara
liksom mänskliga
slog det även dem, att livet kanske är lika illusoriskt
som dem själva i en fantasi
cirkulerande runt något vi tror brinner, men som inte gör
och de faller hejdlöst ned, spetsas på bergstoppar vi aldrig
visste, var vassa
människor hämtar andan efter, flera mils levande
och lika plötsligt som de kände att de alla, var fallande,
så otroligt sköra, slagbara
liksom mänskliga
slog det även dem, att livet kanske är lika illusoriskt
som dem själva i en fantasi
Kayla Mokédé
världens fallna änglar
Frostskador täcker din hals, upp till ansiktet, genom ögonen
och du är frusen, enda in i själen
sammetsvingar, som även vara dina skulderblad, bröts av
och sammanlänkad med den fasta marken, är du nu
efter ett dödligt fall, som endast en av odödligt slag
skulle klara av
du är en fallen ängel
svart kulör, drar dig i skinnet
tar sig in,in i sinnet
du är nu ingenting mer än ett minnesstoft
i ditt eget minne
och du är frusen, enda in i själen
sammetsvingar, som även vara dina skulderblad, bröts av
och sammanlänkad med den fasta marken, är du nu
efter ett dödligt fall, som endast en av odödligt slag
skulle klara av
du är en fallen ängel
svart kulör, drar dig i skinnet
tar sig in,in i sinnet
du är nu ingenting mer än ett minnesstoft
i ditt eget minne
Kayla Mokédé - 2012-08-11
allt utom en kärleksdikt
Du har förvandlat sjöar till hav, hästar till enhörningar
och barn till
sådana som Peter Pan.
Du har opererat in hopp, i det hopplösa
och du
har transformerat gator, till hem
för de hemlösa
Du har stoppat in
sedlar och mynt, innanför
behövandes skinn, viskat kärlek till krossade
hjärtan,
helat dem, tagit hand om dem
gjort allt i din makt, för att
aldrig låta någon krossa dem
ännu en gång.
Så jag ska aldrig, låta dig
få ägna din tid för mig
aldrig, ta emot dina bakåt vända hjärtan
aldrig
känna dina omfamningar bakom mig,
för att knyta dina händer, med
mina
Jag ska aldrig förstöra det som skapat dig
och det du skapar, för
att hela något du tror på
något jag inte passar in i, omedvetet
men som
gör dig medveten, varje levande andetag
min älskade, jag kan aldrig bli det du vill att vi ska vara.
Aldrig
aldrig, aldrig
kan jag vara din
och barn till
sådana som Peter Pan.
Du har opererat in hopp, i det hopplösa
och du
har transformerat gator, till hem
för de hemlösa
Du har stoppat in
sedlar och mynt, innanför
behövandes skinn, viskat kärlek till krossade
hjärtan,
helat dem, tagit hand om dem
gjort allt i din makt, för att
aldrig låta någon krossa dem
ännu en gång.
Så jag ska aldrig, låta dig
få ägna din tid för mig
aldrig, ta emot dina bakåt vända hjärtan
aldrig
känna dina omfamningar bakom mig,
för att knyta dina händer, med
mina
Jag ska aldrig förstöra det som skapat dig
och det du skapar, för
att hela något du tror på
något jag inte passar in i, omedvetet
men som
gör dig medveten, varje levande andetag
min älskade, jag kan aldrig bli det du vill att vi ska vara.
Aldrig
aldrig, aldrig
kan jag vara din
Kayla - 2Augusti2012
sinnesstörning
När man slår sina knogar blodiga, mot luftväggar, man tror är verkliga. Skriker ut flera års påsamlad ilska, i hopp om att allt ska vara veck efteråt.
Vindars aggressiva nävar, rycker mig i håret och kala fläckar bildades för länge sedan. Kroppens hud, ömsade ihjäl sig. Pauserna var för korta, för att huden skulle hinna bildas klart. Ögonglobernas irisar och pupiller, är allt oftare vända inåt och det röda har börjat ruttna inom mig.
Jag ser det, men det finns ingen som kan hjälpa mig.
Det är som att hjärncellerna, inviger sin kannibalism, genom min galenskap. Och de uppmuntrar den, genom danser runt eldar och trumspelande musik. Tilltalar mig om och om igen, att jag aldrig kommer att sluta brinna för dem.
Det spelar ingen roll, hur många lager bandage och plåster jag har om mitt blödande.
Vi blöder ändå igenom, tills vi blöder ihjäl och berövas av min själ.
-Kayla 2Augusti2012
OpenOffice-Dokument
Jag glömmer ofta bort att spara mina OpenOffice-dokument¨
och min dator råkar ha ett sjuhelvetes dåligt batteri, och eftersom att
jag alltid råkar dra ut
laddaren, kan datorn stängas av, helt utan förvarning
men det är 2000-talet vi lever i, så när jag öppnar OpenOffice efter en panikslagen rädsla,
över att allting har gått förlorat, så
kommer det upp en fin ruta som frågar mig snällt om jag vill återställa, det tidigare
då det stängdes av, plötsligt
och det som förut var borta, finns helt plötsligt framför mig,
utan att någonting har ändrats
-
det går inte en sekund, då jag inte avundas detta snälla datoriska beteende.
jag alltid råkar dra ut
laddaren, kan datorn stängas av, helt utan förvarning
men det är 2000-talet vi lever i, så när jag öppnar OpenOffice efter en panikslagen rädsla,
över att allting har gått förlorat, så
kommer det upp en fin ruta som frågar mig snällt om jag vill återställa, det tidigare
då det stängdes av, plötsligt
och det som förut var borta, finns helt plötsligt framför mig,
utan att någonting har ändrats
-
det går inte en sekund, då jag inte avundas detta snälla datoriska beteende.
Kayla Mokédé - 1Augusti2012
i ett väntrum
Två personer, två patienter: sitter i ett väntrum, på ett sjukhus, i centrala Stockholm.
Patient 1: Hey.
Patient 2: Hejsan.
Tystnad.
Patient 1: Vad är din anledning?
Patient 2: Ursäkta?
Patient 1: Ja, men varför är du här?
Tystnad.
Patient 1: Jag ska opereras. En väldigt avgörande operation, på liv och död.
Tystnad.
Patient 1: Jag har cancer.
Patient 2: Spelar väl ingen roll om du dör under din operation, eller direkt efter. Eller varför inte innan? Du kommer ändå dö förr eller senare.
Tystnad.
Patient 1: Men man vill väl leva?
Patient 2: Vem säger, att det är så mycket bättre, än att dö?
Patient 1: Jag vet inte...men vadå, vad lider du av?
Tystnad.
Patient 2: Livet.
Patient 1: Hey.
Patient 2: Hejsan.
Tystnad.
Patient 1: Vad är din anledning?
Patient 2: Ursäkta?
Patient 1: Ja, men varför är du här?
Tystnad.
Patient 1: Jag ska opereras. En väldigt avgörande operation, på liv och död.
Tystnad.
Patient 1: Jag har cancer.
Patient 2: Spelar väl ingen roll om du dör under din operation, eller direkt efter. Eller varför inte innan? Du kommer ändå dö förr eller senare.
Tystnad.
Patient 1: Men man vill väl leva?
Patient 2: Vem säger, att det är så mycket bättre, än att dö?
Patient 1: Jag vet inte...men vadå, vad lider du av?
Tystnad.
Patient 2: Livet.
fungera, i alla fall
Det är nästan så att jag har slutat med att
skriva datum, under allt jag skriver
det spelar alltså ingen roll längre, för allt
flyter ändå bara ihop till någon sorg och hatfylld massa,
jag vet inte om det är uppmärksamhet den vill ha,
eller om den bara är ett tecken på att ett liv, är trött på
att leva.
Om det inte är något av de två, så är kanske detta bara mitt sätt
att visa, att jag försöker
fungera, i alla fall.
skriva datum, under allt jag skriver
det spelar alltså ingen roll längre, för allt
flyter ändå bara ihop till någon sorg och hatfylld massa,
jag vet inte om det är uppmärksamhet den vill ha,
eller om den bara är ett tecken på att ett liv, är trött på
att leva.
Om det inte är något av de två, så är kanske detta bara mitt sätt
att visa, att jag försöker
fungera, i alla fall.
-
Kayla Mokédé
Heroinisten
”den som har blivit beroende, måste fortsätta för att slippa abstinensbesvär: muskelvärk, kallsvett, diarré, illamående, feber, kramper, gåshud och sömnlöshet”
Heroinet är hans blod,
alla biverkningar under låg nivå
simmar han igenom, försöker bli av med
men vattnet han tycktes känna, är hans
utspillda blod och allt annat han lämnat
det var inte andningssvårigheterna som förstörde
hans spegelblanka, gåshudsbeklädda kropp
det var det, han hade blivit, inuti
som tog tag i allt runt om, som slog
han till två, under hans höga period
hans utsläppta del, som gjort allt sedan dag ett,
för att sätta nålen i honom igen och igen - allting han minns
ska plötsligt inte, ha skett
och det är bara för lätt
att älska känslan
”en känsla av att alla bekymmer försvinner, all smärta, ångest tristess är borta och personen känner en varm våg av lättnad och intensivt välbefinnande”
till döden skiljer dem åt.
Heroinet är hans blod,
alla biverkningar under låg nivå
simmar han igenom, försöker bli av med
men vattnet han tycktes känna, är hans
utspillda blod och allt annat han lämnat
det var inte andningssvårigheterna som förstörde
hans spegelblanka, gåshudsbeklädda kropp
det var det, han hade blivit, inuti
som tog tag i allt runt om, som slog
han till två, under hans höga period
hans utsläppta del, som gjort allt sedan dag ett,
för att sätta nålen i honom igen och igen - allting han minns
ska plötsligt inte, ha skett
och det är bara för lätt
att älska känslan
”en känsla av att alla bekymmer försvinner, all smärta, ångest tristess är borta och personen känner en varm våg av lättnad och intensivt välbefinnande”
till döden skiljer dem åt.
Kayla Mokédé - 17/7-2012
mumien i vårt 2000-tal
ljudvågorna slutar aldrig studsa mellan din gravs väggar
skriket, tystnaden, de har sina egna ljud, för att
dominera bort det nutida livet, att leva
du är fast, mellan två olika ting
fastskruvad under någonting, som
en gång var ditt, allting
antikens Egypten, är där du levde och alltid kommer att vara
att du förblev en mumie, inuti faraoernas fängelse för slavar,
är ingenting oväsentligt eller en tillfällighet
du är menad, att ge mening
åt de, som ska dödas
skriket, tystnaden, de har sina egna ljud, för att
dominera bort det nutida livet, att leva
du är fast, mellan två olika ting
fastskruvad under någonting, som
en gång var ditt, allting
antikens Egypten, är där du levde och alltid kommer att vara
att du förblev en mumie, inuti faraoernas fängelse för slavar,
är ingenting oväsentligt eller en tillfällighet
du är menad, att ge mening
åt de, som ska dödas
KaylaMokédé - 16/7-2012
Mitt öde - Del 1
Har påbörjat ett projekt, jag kom på för några dagar sedan.
Novellskrivandet har inte vart min starka sida, så jag ska göra en diktserie med ett och samma tema.
Och temat är: Grekiska Mytologin.
----------------------------------------------------
Enligt ett Orakel
ska jag låta mig ätas upp av människoätandeCykloper
precis som Hekatoncheriernas tröstande förtärande
av deras egna femtio huvuden, inuti underjordens mörkaste plats
Tartarus
och trots min sprudlande kärlek till Zeus, och våran
sprängfyllda natt på hans Jupiter, kan jag inte krypa under mitt öde
vår kärlek räckte aldrig till, och Poseidonsvågor, kan inte rengöra
min ryggs kotor, från allt inhumant endast en mänsklig varelse, kan göra
Jag lever på Gaia, under Uranos – låt dem bevittna mina synders land
och sänd mig sedan till deras avkommors plats, deras ö, Cyklopernas land.
ska jag låta mig ätas upp av människoätandeCykloper
precis som Hekatoncheriernas tröstande förtärande
av deras egna femtio huvuden, inuti underjordens mörkaste plats
Tartarus
och trots min sprudlande kärlek till Zeus, och våran
sprängfyllda natt på hans Jupiter, kan jag inte krypa under mitt öde
vår kärlek räckte aldrig till, och Poseidonsvågor, kan inte rengöra
min ryggs kotor, från allt inhumant endast en mänsklig varelse, kan göra
Jag lever på Gaia, under Uranos – låt dem bevittna mina synders land
och sänd mig sedan till deras avkommors plats, deras ö, Cyklopernas land.
Copyright - Kayla Mokédé 9/7 - 12
hon och mannen i hatten
hon dansade runt månen, tillsammans med mannen i hatten
de härmade
vindarnas rörelse och de skrattade tillsammans
med löven inuti
stråk och dragspel löd från norr och vargars ylande sprang
på melodin, på
melodierna
*
en stormig dragningskraft uppstod och
brinnande
eldklot närvarande omgivningen,
mannen i hatten ledde henne igenom eld och
vatten
igenom allt det brinnande och igenom allt det våta fallande
landade på månen
och fortsatte sin dans
tillsammans
de härmade
vindarnas rörelse och de skrattade tillsammans
med löven inuti
stråk och dragspel löd från norr och vargars ylande sprang
på melodin, på
melodierna
*
en stormig dragningskraft uppstod och
brinnande
eldklot närvarande omgivningen,
mannen i hatten ledde henne igenom eld och
vatten
igenom allt det brinnande och igenom allt det våta fallande
landade på månen
och fortsatte sin dans
tillsammans
Kayla Mokédé - 28Juni2012
känn vår vind
Sträck ut din silvertunga
och skrik ut allt, känn vår vind
låt ditt inre, uppmuntra ditt dystra barn
och låt hans ögon, måla din kind
-
vakna upp för blodfyllda synder,
som kan sätta dina tankegångar och händer i spel
vakna upp för nedfällda ögonlock,
som alltid bortser människor utan ryggrad
och avyttrar din allra dyrbaraste kroppsdel
-
låt våra vindar känna dina våta kinder
och skrik ut allt, känn vår vind
låt ditt inre, uppmuntra ditt dystra barn
och låt hans ögon, måla din kind
-
vakna upp för blodfyllda synder,
som kan sätta dina tankegångar och händer i spel
vakna upp för nedfällda ögonlock,
som alltid bortser människor utan ryggrad
och avyttrar din allra dyrbaraste kroppsdel
-
låt våra vindar känna dina våta kinder
KaylaMokédé - Tjugofemte Juni Tvåtusentolv
otillräcklighet
vi underkastar månen och hans befolkning,
vi trycker oss, pressar oss, ned i leran
och längre ned ska vi pressas, sjunka
för att nå bottnen, under oss, inom oss
inspirationsdiktning
Lät mig inspireras av låten Kevlarsjäl, av Kent.
*
"Du stack ett hål i min kevlarsjäl"
det var det enda som behövdes
mitt inre rivs itu samtidigt som en kall rännil
av luft, lämnar spår efter sig, längs min ryggrad
bitar av mig själv, slår i parkettgolvet
och färger rinner av dem, och livlösa
ligger de där och bildar tomhet, ensamhet
mitt pansarskal, klär sig i sprickor
och ut försvinner det liv, av kärlek, till kärleken
och in kommer det sorg, för att täppa igen
tomhet, ensamhet inom mitt sönderrivna inre
"Kom gör ett hål i min kevlarsjäl"
det är det enda som behövs
det var det enda som behövdes
mitt inre rivs itu samtidigt som en kall rännil
av luft, lämnar spår efter sig, längs min ryggrad
bitar av mig själv, slår i parkettgolvet
och färger rinner av dem, och livlösa
ligger de där och bildar tomhet, ensamhet
mitt pansarskal, klär sig i sprickor
och ut försvinner det liv, av kärlek, till kärleken
och in kommer det sorg, för att täppa igen
tomhet, ensamhet inom mitt sönderrivna inre
"Kom gör ett hål i min kevlarsjäl"
det är det enda som behövs
-
KaylaMokédé 19Juni2012
Sluta blunda för verkligheten, jävla svin
”Every need got an ego to feed”
Bob Marleys stämma slår ute allt ljud
och kvar finns bara han och mina andhämtningar
Lik står uppradade likt staflin och
människan har blod under naglarna
går klädd i minkpälsar, med avdöda skrik
emellan de animaliska hårstråna
avnäbbade kycklingar, går förbi mina ögon
och de försvinner, likt deras själar gjorde när
halspulsådran skars av, när jag frenetiskt blinkar bort dem
uttorkade brunnar klär marken i Indien
varenda droppe har tagits ifrån dem
och ut pumpas coca-cola i glasflaskor som spricker
när en människa placerar sina läppar vid munstycket
går jorden under, ska jag skratta tillsammans med Bob Marleys stämma
för glad kommer jag vara, försvinna från en plats jag aldrig hört hemma
i
-
Nionde Juni Tvåtusentolv - Kayla Mokédé
man föds ensam för att dö ensam
Kvinnan: ”Att söka efter gud, är det en dålig idé Eugene?”
Eugene: ”Nej, men jag kommer dö ensam i vilket fall som helst.”
Kvinnan: ”Men är det inte lättare att acceptera med gud bakom dig?”
Eugene: ”Jag vet inte, det jag vet är att jag inte vill vara ensam, jag vill inte dö ensam”
luftstrupen tjocknar, syret rör sig långsamt igenom kroppen
och blodet cirkulerar sakta runt muskler och ben
tillsammans uppmuntrar dem, det som ska komma
ögongloberna ömsar glans, för sista gången och vänder sig inåt
regnliknande tårar blötlägger hyn
och samtidigt ändras hudfärgen från liv
till vit
Kvinnan: ” Man föds ensam och man dör ensam, Eugene. Det är så livet ser ut.”
och ensam ligger kroppen kvar
och ensam svävar själen bort
-
Andra Juni Tvåtusentolv - Kayla Mokédé
Eugene: ”Nej, men jag kommer dö ensam i vilket fall som helst.”
Kvinnan: ”Men är det inte lättare att acceptera med gud bakom dig?”
Eugene: ”Jag vet inte, det jag vet är att jag inte vill vara ensam, jag vill inte dö ensam”
luftstrupen tjocknar, syret rör sig långsamt igenom kroppen
och blodet cirkulerar sakta runt muskler och ben
tillsammans uppmuntrar dem, det som ska komma
ögongloberna ömsar glans, för sista gången och vänder sig inåt
regnliknande tårar blötlägger hyn
och samtidigt ändras hudfärgen från liv
till vit
Kvinnan: ” Man föds ensam och man dör ensam, Eugene. Det är så livet ser ut.”
och ensam ligger kroppen kvar
och ensam svävar själen bort
-
Andra Juni Tvåtusentolv - Kayla Mokédé
