Jag ligger raklång, på gräset intill det rörande livet,
staden jag bor i. Känner hur regnet tatuerar, samt
penetrerar sig in i mina porer, i kroppen jag lever i.

Det våta regnet, i grå nyanser fyller min gestalt. Mina
inre organ är nu uppdelade i olika substanser. Grå delar,
utan några som helst livschanser, till att upprätthålla
min redan liggande kropp. Mitt Jag, i en ovärldslig trans.

Det överblivna regnet har samlats i en lång rännil,
längs ryggradens nakna dike. Allt känns plötsligt så tungt
och stadens liv intill mig, kan min hörsel längre inte ta till sig.
Och jag inser nu, att jag aldrig kommer bli mig lik. Avliden.

Kayla Mokédé