2013-04-20 02:30
Jag var alltid känslomässigt involverad i andra människors liv. Deras känslor gentemot mig, reflekterades tillbaka med mina känslor. Jag var så blödig och mitt hjärta så naivt. Rationellt tänkande, var bara ett uttryck och jag visste inte meningen bakom det. Jag glorifierade min omgivning och lade all skuld på mig så fort det minsta problem dök upp. Jag dömde mig själv till syndabocken. Jag ställde mig beskyddande framför människan, precis som en fader skulle ta en kula för sitt barn. Jag var blind och jag var döv, för allt som rör motsatsen av mänsklighet.
Att säga att jag hade världen på mina bara axlar, skulle vara en underdrift. Jag kan omöjligt vara en gudakonstruktion, precis som jag inte skulle kunna vara en av djävulens fångar. För ingendera existerar. Förstår ni då min missledning angående min tro på gott och ont?
Men idag dödade jag en person, som jag trodde var Jag. Och precis som månen aldrig får se solen i fast form, får denna person jag dödade, aldrig en förklaring om att det egentligen var mig själv jag hade tänkt döda. Det blev helt enkelt för mycket. Jag var för införlivad i mitt hopp om andra, att jag torkade ut i mitt bristande hopp, om mig själv.
Kayla Mokédé
Kommentarer
Trackback
