Jag vill pressa mig igenom jordens ozonlager, liksom lyckats med att
sikta mot stjärnorna. Jag vill vara den som sa ”vad var det jag sa”
och slå er verbalt, i ansiktet.

Jag ska sitta på gränsen mellan er och planeterna, syret och livet.
Och känna mig välkommen från allt och alla, som aldrig varit ni,
jag ska binda mig fast i det som ser ut som ringar, runt Saturnus
men som egentligen är stenar, menade att ha ihjäl Tellus
och alla andra, där i.

Jag vet inte varför jag fått de ögon jag har, de öron jag bär eller
hjärnan jag analyserar med. Men det jag vet är att de vet, att jag
vill vara någon annanstans, och inte här. Grymma värld.