Jag är som ett havererande skepp, på ett av dem sju haven. Mina segel, liksom mina kläder är sönderslitna och solen har tillåtit sig själv att bleka bort den färg, det liv som fanns i saker och ting. I besättning och mig. Saltvattnet är inte mitt hem, inte längre. Därför fräter den på min hud, på skeppets lack och trä. Därför lever vi en plågsam död i en miljö, i ett land, i en värld där vi inte hör hemma.

Jag är inte jag längre. Jag är inte regnbågars reflektioner eller klingande skratts anledning. Jag är inte källan till det ljusa, men inte heller till det mörka. Jag är ett mellanting, precis som ett skepp är, på botten av ett hav. Det finns, det existerar, men det kommer aldrig se ytan ovanifrån igen.

Är det nu jag är förbrukad till fullo? Nu när jag längre inte kan tala till mig själv eller någon annan. Eller finns det något mer liv inom mig? Något som får Mig tillbaka, igen.