Jag bryts ned i ett cirkelformat hålrum, atom för atom och naturen har vänt mig ryggen till. Jag bad aldrig om hjälp, jag signalerade inte genom skrik och armar upp i luften, men hela min existens har alltid setts som dödsdömd. Jag visste aldrig hur man bar sig åt, i situationer som innebar kroppsslitande konsekvenser. För det gör ont, det gör så jävla ont att veta om att man lever, när det enda man känner är ren förlamning i bröstkorg som psyke.

Det är som att jag är fylld av naturkatastrofers kvarlevor, liksom lugnet efter stormen. Tystnaden, den outhärdliga tystnaden som klär varje gestalts läppar, hjärtan. Och jag vet inte hur jag ska få liv, i det som tidigare var någonting. För hjärt och lung-räddning klarade jag aldrig av i praktiken, när medmänniskor runt omkring mig drunknade. Men i ett religiöst perspektiv bad jag för deras själar. Och ur ett psykologiskt, förblev jag ensam kvar med deras minnen, men framför allt mitt eget. Traumatiserad för livet, traumatiserad av livet själv.

Kayla.M