Ett brev (till dig)
Vart är personligheten? (jag vet att du undrar vart jag har tagit vägen) Jag vill inte identifiera mig med min status i jobbvärlden, min ekonomi eller vart jag är bosatt.(du fick mig att lova, att aldrig bli sådan) Ändock låter jag detta bli en så stor del av mig att varenda gång jag hör av mig, får jag inte ut någonting annat än just, precis, det här. Äcklad? Jovisst (och jag vet att du är det du med)
Det drar i mig av längtan, att få höra hur du har det. För mig har du alltid varit intensiv, du har alltid varit, du är något. Du har alltid tankar och ställningstagande, du har drömmar och du har vidgat mina vyer, främst genom ord. Du har alltid varit den modigaste jag vet, inget kommer förändra det. Jag önskar jag hade din förmåga med ord, (för jag märker ju den finns där än idag, även om du tvivlar) kanske hade du då kunnat förstå vad jag menar och känner.
Jag önskar du hade möjlighet till ditt spontana, resande och flygande liv, för jag vet hur vackert och målande du pratat om det (dina ord har alltid fängslat mig.) Jag önskar att allt blev som du tänkt, men jag vet att det är orealistiskt, finns så många faktorer som gör att saker aldrig blir som man har tänkt. Men jag vet att det kommer bli bra, tillslut (Kanske den största klyschan, men jag vet att den är sann..!)
Men det gör dig inte mindre modig, inte mindre du. För tro mig, tråkig är motsatsen till dig. Du är sprakande och fanatisk. Jag önskar detta var det du identifierade dig med, det gör jag. Men vad än du lovat någon så måste jag få tala om;
Du är så jävla modig och jag har alltid sett upptill dig och gör det än idag och jag undrar bara hur du har det, mitt i allt detta.
