Allt började med att jag skulle sjunga på skolavslutningen, år 2011. Jag skulle gå ut nian och jag hade sedan bara ett halv år tillbaka intresserat mig för sång. Men jag hade ett problem, där i slutet av nian; jag visste inte vad jag skulla sjunga. Jag ville inte ha en låt, som alla på hela skolan hade hört på radion eller annat dylikt. Jag vill bara att ett fåtal, skulle känna igen låten. Så jag började mitt sökande på Spotify, klickade in på band, som liknande de band jag lyssnar på. Och hamnade bland Nine Inch Nails album.

 

Första låten jag lyssnade på var Closer, minns jag. Blev lite chockad över lyricen "I wanna fuck you like an animal, I wanna feel you from the inside", men jag kom på mig själv med att gilla det, så jag lyssnade vidare. Låten Every day is exactly the same löd sedan i mina högtalare, och jag bara kände att det är denna låt jag ska framföra. Jag hade den på repeat och kärleken växte gentemot sångaren Trent Reznor's röst och texten. Jag kunde relatera till den, det kändes i hela kroppen. Jag övade på den i skolkören, med lärare och ett par killar som skulle ställa upp på de instrument jag behövde till låten. Sedan var avslutningen mitt framför mig och jag stod på scen inför skolans alla lärare, elever och alla elevers föräldrar, inklusive mina. 

 

 

Efter den dagen, har Nine Inch Nails, Trent Reznors underbara projekt, aldrig lämnat mina öron och inte mitt hjärta heller; klyshigt nog. Låtar som Something I can never have, Hurt och Right where it belongs, var låtar jag älskade lite extra, då jag var mitt i en olycklig förälskelse. 16år och känslofylld som bara den. "I just want something I can never have" sjunger Trent, i den alldeles för känsloprovocerande låten Something I can never have. Jag vill minnas att jag grät lite då och då. Herr Reznor har en tendens att få fram de djupt grodda sidorna, inom en. I alla fall mig.

 

 

Månaderna gick, jag lyssnade inte på NIN varje dag. Det är ett band, jag lyssnade på periodsvis. Ni vet sådana där stunder när man inte kan sätta ord på det man känner, så man tillåter någon annan göra det. Någon som är så mycket bättre på det och den som är det är just Trent Reznor. Som sommaren 2012, då jag var allt utom glad och tydde mig ännu en gång till NIN. Albumet The Fragile, blev en av mina bästa vänner speciellt låten som har samma titel som albumet. And all that could have been, fick även ta del av mina känslor den sommaren, såsom The day the world went away, en låt jag till och med fick tankar om att ha på min begravning.

 

 

---

Idag är jag inte den jag var förut. Jag har mina stunder, där jag inte vill någonting annat än att förloras i något, till exempel som NIN's texter. Men det är inget som varar en längre period, för idag har jag mitt konkreta ljus. Och idag kan jag kontrollera mig på ett helt annat sätt. Men oavsett det, så kommer jag aldrig sluta lyssna på Nine Inch Nails. Man behöver inte må psykiskt dåligt, för att lyssna på Trent Reznor och hans genialiska musikprojekt. Det finns låtar som Where in this together & 1,000,000, osv som inte alls ger samma känsla som alla låtar jag nämnt ovan. Så jag vill inte alls få fram att NIN bara gör en viss typ av musik, och riktar sig mot ett håll i produktionen. Han finns på så många grenar och är så nyanserad man kan vara. 

 

-Och det nya albumet Hesitation Marks, är bara så helvetes bra att jag dör.