-Alla frostklädda minnen, under mina fötter. Jag fryser

i ett nybyggt vinterland, ett land i repris från förra året. Jag strosar på gator som inte kan bestämma sig för att vara fast, eller flytande. Mina skor vägrar att släppa sommaren och självklart, absorberar de kylans konsekvenser. Kommer jag någonsin glömma (sommaren) allt från förr?

 

Inte nog om att min kropp växlar från människohud till knottrigt gåsliknande skinn, utan träden kläs med ljusslingor istället för gröna löv och jag kan nästan höra hur melodier om klappar, glada barn och skäggiga män, som egentligen inte existerar, lyda i vinden. Varför känns allting så orealistiskt och falskt? Varför har jag inte alla dessa alternativ som Instagram har, olika filter? Liksom kunna se verkligheten, så som jag vill se den.

 

Nej, jag längtar inte efter knarrande under fötterna. Nej, jag vill inte att morgon och kväll ska vara detsamma. Totalt jävla mörker. Och nej, snögubbar är inte söta. De ser ut som perversa pedofiler som lider av brutal fetma. Sätt mig i ett torkskåp bland blöta kläder, på en förskola och låt mig sitta där till solen och dess gröna löv, är här igen.