spökstad inom mig
-För att kunna se och känna det positiva, måste man erfara det negativa.
Åt helvete med just det. Är ledsen tillsammans med ledsen musik istället. Det är enklare
men baserat på något så obeskrivligt abstrakt och svårhanterat. Att jag är som jag är, är inte lätt för mig.
Men det är någonting jag alltid har handskats med. Idag är bara inte den dagen då jag orkar ta hand om allt som rör sig inom mig. Ingen kontroll. Ingen som helst kontroll överhuvudtaget.
Det är som att jag är nyfödd på nytt, men allt utom oskuld för världens negativa energi.
Klockan är "Upptidigtimorgon, måstesova". Så jag ska sova. Godnatt.
Att bo i en muslimskfamilj
- Vaknade för en stund sedan med en konstig känsla i kroppen. Idag är det Eid. Den slutliga dagen efter ramadan. Dagen alla samlas i Moskén på morgonen för att be och dela deras gemenskap. Islam. För att sedan ha stora som små fester hemma hos familj eller vänner.
Varför jag hade och fortfarande har en konstig känsla i kroppen, är för att jag dels inte är i moskén nu med min familj. Men också för anledningen varför jag inte är i moskén.
Alla andra år, förrutom förra året så har jag följt med till moskén. Det har känts mysigt och det är en sån frid för ögat att se alla samlade för att be tillsammans. Det är någonting vackert. Och att be själv, kändes kul. Man gör det tillsammans med alla andra. Småungar skrattar eller gråter. Kryper runt bland allas ben. Och alla mammor är mamma till alla barn. Vi alla tar hand om varandra.
Men sen för nåt år sedan, så kom den där osäkerheten. Är jag muslim? Varför känns det inte som alla andra känner?
Varför käns jag så avlägsen från alltihop? Jag har ju inte gjort något.
Alla tankar bara kom. Och allt kändes och fortfarande kan kännas idag, att det är ett påhitt allt det här med gud och religion. Jag kallar mig inte för troende idag. Jag säger att jag är agnostiker. Vilket betyder att jag inte vet om jag tror på gud eller inte, då jag inte fått ett trovärdigt bevis.
Men det gör mig ledsen på något sätt, samtidigt som det är en lättnad att jag inte är så lätt påverkad.
Varför det gör mig ledsen är att jag då förlorar den där stora gemenskapen som finns i våran familj. Jag är inte längre som dem.
Men jag älskar dem och jag älskar att de har funnit vad som är rätt för dem. Jag måste bara hitta det som är rätt för mig. Och det kommer väl. Sedan vet jag att min familj respekterar mig ändå.
Örebro, så trött på Örebro
Bilder från Gamla Arla-Fabriken.
"Hur är Örebro som sommarstad?" - Den frågeställningen står i Örebroar'n och fyra personer svarade på den.
-En ung tjej, på kanske tjugo år svarar "Det finns många fina gamla hus. Det gillar jag. Annars har jag inte hunnit se så mycket än."
-Den andra personen är en ung kille, han svarar såhär: "Det är större och flottare än där jag kommer ifrån men inte samma mysiga känsla."
-Den tredje personen är en kvinna på 30+ typ och svarar: "En fin stad. Det finns det mesta men barnen saknar den stora kaninen från i fjol."
-Den fjärde är en äldre man: "Rätt okej. Det är riktigt fint vid området runt slottet och det finns många gamla, fina byggnader."
Alltså...Nej bara nej. Till och med utomstående har en enformig och dålig bild av Örebro. Precis som jag.
Efter att jag har varit borta i två månader från Örebro och sedan kommit tillbaka. Så vill jag bara här ifrån. Jag vill inte bo här längre. Och ärligt så vet jag inte varför, eftersom Örebro är en stad precis som alla andra städer.
Antar att det är folket. Jag är stört trött på folket och vad de har i bagaget.
Nu ska jag fortsätta dricka mitt kaffe och läsa vidare i Örebroar'n. Får se om jag finner något annat att irritera mig på.
Yndi Halda
- Jag har tänkt. Och jag tror jag har tänkt rätt nu. Så rätt, att saker och ting blir bra, i framtiden.
Jag måste våga tro, även om jag inte vill våga.
Vågar man, så riskerar man. Riskerar mycket, till och med sig själv.
Men jag måste våga, finns inget annat val. Jag vill inte gå under. Går jag under, skadar jag de som faktiskt bryr sig om mig.
Därför ska jag våga och hoppas att jag fram över gör bra val. Men för att jag ska göra allt detta, måste folk förstå att den här bloggen är viktig för mig. Jag är en människa som inte kan hålla allting inne, en längre tid.
Så folk måste respektera. För tydligen, kan de inte låta bli att läsa.
Jag har de två senaste dagarna, tänkt: Är denna blogg för personlig? och svaret är: Ja den är personlig. Men jag är inte rädd, för att visa vad jag tänker och tycker. Jag skäms inte över mig själv. Och skulle jag lägga ned bloggen för en sådan anledning, som att den är för personlig, så skulle jag gå emot mig själv och göra något fel, enligt min lag.
Jag har äntligen hittat mitt sanna sätt, att bearbeta mig själv. Ta inte det ifrån mig.
Ännu ett långt inlägg, egentligen hade jag tänk att skriva endast den första meningen. Men skitsamma.
Min blogg fylls med intressanta saker, senare. Bara inte nu. Hejdå.
Sov bort 13 timmar
-Igår, var mitt hår rödare än vad det, varit på ett tag. Jag har ju sådana där gingerinslag i mitt hårsvall.
De inslagen var som dominantast, när jag var liten och inte hade tappat mjölktänderna ännu.
Så igår och nu, ställer jag mig själv frågan: Varför det?
Varför är mitt hår rödare nu? Är mitt hår elden, som ilskan inom mig, skapar och matar? Eller är det bara den där, mer realistiska anledningen, att solen har legat på och grillat pigmenten?
Jag somnade i morse runt 10:30, även om det var tanken att jag skulle hålla mig vid liv på kaffe. Det var skönt.
Sova bort 13timmar av livet, gör jag hellre än att tänka bort 13timmar. Min tre år yngre syster kom alldeles nyss in till mig och gav mig pizza och mjölk. Jag vet att hon bryr sig om mig, lika mycket som jag bryr mig om henne. Och varje livssekund, intalar jag mig själv att ingen kan ta det ifrån oss.
Jag är längre bort än vad jag trodde. En vandring till fots, runt jorden två varv, skulle inte ens räcka
för att hitta mig. Mitt fysiska Jag. Mitt innersta är så långt bort, att man inte kan föreställa sig hur långt bort det är.
"det att förstå något (känslomässigt eller intellektuellt)" - Detta är definitionen av förståelse, enligt Wikipedia.
Det står klart och tydligt vad förståelse betyder, ändå är det så många som aldrig lär sig det.
Eller så tror man att man vet vad det är och att man utför det. Men det är att lura sig själv.
Även om man har någon vid sin sida, eller inte alls har det: Så har man ändå bara sig själv, att anförtro sig åt, att ta hjälp av. Den som alltid kommer vara med, i alla lägen, är ens Jag. Ingen annan, även om den personen säger med ord, raka motsatsen.
som ett svart hål
Och de lever, liksom andas som om ingenting av det som har hänt, egentligen har hänt
-
Var på en promenad till macken förrut. Köpte Twix och en halv L Red Bull. Satte mig under ett tak på en skolgård och skissa lite. Känner mig tom. Vet liksom inte vad jag känner eller bör känna. Något borde jag väl känna? Människor ska känna något för varje situation de upplever. Det är mänskligt.
Men varför känner jag ingenting då?
-
Och ut efter det, är jag nästan rädd för att dra slutsatsen, att jag egentligen inte finns. Det kanske är, som jag alltid går runt och grubblar över. Allting man upplever, är egentligen illusioner. Är alla runt omkring mig, påhitt eller är det jag som är påhitt för dem? Är det min eller deras verklighet jag lever?
Jag klassar inte mig själv som galen. Jag har bara förstått nu, att livet inte är så konkret, som jag först trodde.
-
Var på en promenad till macken förrut. Köpte Twix och en halv L Red Bull. Satte mig under ett tak på en skolgård och skissa lite. Känner mig tom. Vet liksom inte vad jag känner eller bör känna. Något borde jag väl känna? Människor ska känna något för varje situation de upplever. Det är mänskligt.
Men varför känner jag ingenting då?
-
Och ut efter det, är jag nästan rädd för att dra slutsatsen, att jag egentligen inte finns. Det kanske är, som jag alltid går runt och grubblar över. Allting man upplever, är egentligen illusioner. Är alla runt omkring mig, påhitt eller är det jag som är påhitt för dem? Är det min eller deras verklighet jag lever?
Jag klassar inte mig själv som galen. Jag har bara förstått nu, att livet inte är så konkret, som jag först trodde.
-
(Jag skriver precis vad jag vill i min blogg. Vill du inte läsa, läs då inte. Easy as hell.)
50/50
-Tittade på 50/50 igår. En film om en man som får cancer, mer berättar jag inte.
Den var stört bra och fick mig att fortsätta fundera på något jag har funderat över, väldigt länge.
Jag är totalfrisk. Ingen Astma. Inga allergier. Ingen eksem. Inga andra sjukdomar.
Det enda jag har haft är vattkoppor, som alla får. Kanske fått influensa någon gång.
Och detta faktum, får mig att känna mig ännu mer sårbar, än vanligt.
Någonting måste ju ligga och vänta på mig, vänta på att få inkräkta min kropp. Jag är inte rädd, samtidigt som jag är rädd. Utan att vara respektlös mot de som har cancer, men tänk så har jag någon underliggande kronisk cancer i kroppen, som blossar upp någon gång under min unga livstid. - Jag vet att jag tänker för mycket. Men det känns så uppenbart på något sätt. Liksom "Kayla, du kommer bli sjuk!"
Jag är inte rädd för att dö, det är lika självklart som att leva. Det jag är rädd för, är livet. Det döljer så mycket, är mer hemlighetsfullt än döden. Det är, det som skrämmer mig.
Falsk acceptans
(Weheartit.com)
"They ripped out his heart but did not bother "
Denna dag är en av de värsta dagarna, jag någonsin upplevt på 7år. Ni vet när man har en rätt så ganska konkret bild av hur man själv är, var man lever och vilka men lever med. När man liksom har vant sig, accepterat att det är som det är. Nästan respekterar sin egna acceptans. Det blir liksom som en lättnad, en trygghet. Allting finns där, och man kan nästan bokstavligen luta sig mot det. Det finns inget skönare än acceptans, när man själv accepterar någonting man förr, inte gjorde.
Men det finns heller inget värre än när det man lärt sig acceptera, bara var en falsk fasad. När det man upplevt i flera år, lärt sig leva med, lärt sig hantera, är någonting påhittat. Det är som att det man lever i, för och med, bara är en stor fet lögn.
Jag skulle lika gärna kunna sleva i mig, lögner.Förtära det. Så konkret är det. Och nu när allting har raserat runt denna falska och fasta massan, och det är blottat så vet jag inte vart jag ska ta vägen. Alla vägar jag trodde var tillägliga, är inte längre det. Och nu står jag här under stjärnhimlen och brinner....
Att skriva
- Jag vill skriva någonting vettigt. Dela med mig av något bra råd eller yttra någon utav alla mina åsikter, som ligger och tränger med varandra innanför mitt skallben.
Det är enkelt att skriva, men bara om man är in the mode. Och då ska det inte vara "Nu vill jag skriva, jag är sugen på det". Utan det ska komma naturligt (inte ens tänka tanken, att man ska skriva), man ska sätta sig vid datorn eller med papper och penna. Som till exempel: när du går på toaletten, när du behöver eller äter när du är hungrig.
Det ska vara lika självklart som det självklara du gör varje dag.
Att pressa och tvinga ut någonting, kan leda till resultat, ja. Men inte samma resultat, som när du skriver och det är det självklaraste du någonsin gjort.
That's why I don't like school some times. För där måste man skriva de uppsatser man ska skriva osv.
Även om man har inspiration så det sprudlar om det, behöver det inte betyda att man kan få ut det på, det sätt man vill få ut det. Men i skolan, måste man göra uppgiften. Annars innebär det trubbel. Vissa vill inte ha det på sina axlar och skriver ändå. Pressar, tvingar ut ord genom tangentbord eller pennor.
Har man tur blir läraren nöjd i alla fall. Men det är ju inte det man ska sträva efter, att göra läraren nöjd. EGENTLIGEN. Man ska ju göra allting för sig själv, för det är ingen annan än en själv som bryr sig. EGENTLIGEN.
På skolfronten så vill jag bara ge ett tips: Har du noll inspiration/motivation till att skriva texter. Tänk inte så mycket. Utan skriv bara och så får du se hur det blir, sedan omarbetar du texten ut efter det du har skrivit.
Det är precis det jag har gjort nu. Ville skriva någonting. Men sluta tänka och bara skrev. Detta är resultatet. Inte det bästa, men jag fick fram ett budskap i alla fall. Bara upp till dig, vad det ska vara.
Agnosticism, Ateist och troende
(weheartit.com)
-Jag, Kayla är Agnostiker. Jag har inte tagit ställning till någon religion och jag vet inte om gud finns.
-Min syster, Malaika säger att hon är ateist och tror på Big bang.
-Min pappa och min låtsasmamma, är religiösa muslimer.
Och vi fyra diskuterar ämnet: Gud!
Alltså, jag skulle kunna göra ett inlägg som det endast står "Hahahahahahahahahahaha"
För detta var det roligaste samtalsämne inom familjen, på väldigt länge.
Jag vrålälskar att diskutera. Och att göra det med min religiösa far, är ännu mer älskvärt.
Pappa blev upprörd av Malaikas påstående om Big Bang och Malaika blev upprörd för att pappa knäckte hennes argument. Jag var mer neutral, då jag faktiskt inte håller med någon.
Jag kan verkligen inte tro på något som inte har bevisats.
För det finns inget bevis på att gud finns och det finns inget bevis på att han INTE finns.
släpper på sprinten
Jag har dill under naglarna. Gjorde dill-omelett förut.
Har även jävligt långa naglar, men det är bara för att jag ska låta min faster få göra iordning dem imorgon.
Ni vet, så de blir sådär pryda och eleganta. Vi får väl se hur länge de håller sig vackra. Jag kan slå vad om att jag kommer sabba hela skiten en timma efter. (Men ska försöka vara försiktig, för min fasters skull.)
Som sagt, så har jag vart barnvakt hela dagen. Och under hela denna dag har jag lyckats tänka på allt mellan himmel och jord, som man kan uttrycka sig. Jag har tänkt på hur mitt liv kan se ut om 10år, jag har tänkt på hur min stora kärlek ser ut och har även tänkt på hur det hade varit att vara en annan människa. Grannen bredvid, min engelskalärare, min bästa kompis m.m
Förrut var det nästan bara negativa tankar som gick runt i mitt huvud, och det är det fortfarande men det är lite blandat med sådana där normala tankar också. Det är främmande att ha det så nu, men jag tror att jag gillar det.
Har man mått på ett sätt en längre period, så tror jag att det blir väldigt ovant, när det ändras. När den ständiga och enformiga sinnesstämningen liksom bryts ned och uppstår i en annan form.
Jag har gått igenom så många olika faser i mitt liv, precis som alla andra. Och en del övergångar är så ansträngande att jag bokstavligen måste sätta mig ner, sluta mina ögon för att slappna av. Har man mått på ett speciellt sätt ett tag så är det svårt att vänja sig vid det nya, man börjar inbilla sig, man fortsätter tro det man förrut trodde. Det är då jag känner mig vilsen och hjälplös.
Jag är en tonåring och ibland kan jag bara skylla alltihop på det. Men innerst inne, vet jag, att det inte bara handlar om mina tusentals hormoner som fightas i kroppen på mig. Utan det är saker och ting, som hänt, som ska hända osv, som påverkar mig. Jag är en analyserande människa. Jag tänker, övertänker, tills jag nästan går sönder. Bearbeta mig själv, det gör jag. Jag måste, för att kunna leva med mig själv.
Grejen är...att jag inte har hittat det rätta sättet. Jag vet inte vad jag ska göra.
Mänskligheten
Bild: Weheartit.com
Jag är så otroligt bitter på mänskligheten just nu. (Lol, kom med något nytt Kayla) Jag känner verkligen att jag har fötts i fel kropp. Jag ska inte vara en människa. Jag ska vara någonting helt annat. En noshörning, skulle vara rätt fränt att vara.
Stå på en savann, stångas lite med andra noshörningar, käka sånt noshörningar käkar och liksom, se allmänt cool ut.
Ibland känner jag att jag är så otroligt onödig, som ska liksom lägga mig i allting. Yttra allt jag inte står för och tvärtom. Varför kan jag inte bara sluta tänka och bara hålla käften? Det är ju så många andra som gör det.
Varför kan jag inte vara en av dem?
Men samtidigt som jag ställer dessa frågor till mig själv, så känner jag att jag är glad över att jag tänker som jag gör. Jag är inte blind, naiv, blåögd eller helt jävla puckad. Utan jag är kritisk, realistisk och frågvis. Jag vågar.
Vet inte vart jag vill komma någonstans, kände bara att jag behövde få skriva av mig. Läste någon tråd på ett forum om Gud/Religion och skrev världens omognaste svar. Men shit the same...Pallar inte bry mig!
Filosoferar
När jag drömmer mig bort, så slår det mig att det jag kanske drömmer till är en verklighet.
Den drömmen kanske är den sanna verkligheten, och inte den verklighet jag tror är min verklighet.
(Läs detta sakta, ta det lugnt, låt er inte vilseledas.)
Många gånger har jag tänkt att alla handlingar och gärningar jag gör, bara är som ett obetydligt stoft på ett klar vitt moln.
(Man tänker bara på moln när de är grå och regnfyllda eller när de inte existerar alls, aldrig när de bara Är.)
Och jag tänker även att alla drömmar jag drömmer i drömarnas värld, är den sanna världen.
För vem säger att denna värld och dessa människor existerar? Det kanske bara är någonting jag har byggt upp,
det kanske är jag som har konstruerat varenda liten del och detalj?
För vem säger att det är omöjligt om det är möjligt att tänka som jag gör nu?
Ibland känner jag mig vilsen och ibland känner jag mig hemma. Och denna filosofiska tanke, kan fungera som en gud, som en helig skrift (för en religiös)...den liksom finns där bakom en tröstande, giver svar och förklaringar.
Till exempel, om någonting händer. Kan man tänka, detta är inte verklighet.
Jag säger inte att jag tror att det är som det jag har skrivit om här ovanför, utan jag funderar bara. Precis som alla andra. För precis som med religion, låter jag mig inte hjärntvättas eller luras på något sätt.
När min hjärna spårar, försöker förstå, filosoferar
Vad händer efter döden? Vad händer med själen, vart hamnar den, vart hamnar man?
-Blir vi föralltid fast här, på jorden. Eller kommer vi till ställen ingen levande varelse någonsin vart på?
Eller återuppstår vi, fast i ett annat liv? Föds igen, på nytt.
Jag skulle vilja tro att vi flyger upp mot stjärnor och planeter. Ut i rymden för att sen åka i ljusets hatsighet till nästa solsystem, för att leva ett liv där.
Jag skulle vilja tro att vi människor har en väldigt stor koppling till rymden. Det är mest logiskt, men samtidigt
så himla abstrakt. Jag vet ju inte.
Ingen vet.
Eller så händer det något vi aldrig har tänkt på, det är för svårt att röra vid och det är någonting vi inte ens kan tänka på. För det är för abstrakt. Det kanske är något sådant, som händer efter att vi har tagit vårat sista andetag och känt det sista hjärtslaget i bröstet.
För vem säger att alla dessa gissningar och påståenden som finns, är sanna? Måste man ha tron, för att kunna känna sig säker? Eller lurar man bara sig själv, för att slippa gå i en ovisshet?
I wanna live like a dragonfly, fly so very high
-Jag vill ut i världen. Jag vill lära mig språk endast 0,5% av världens befolkning talar och jag vill äta mat, som för ögat, ser jätte äckligt ut. Jag vill vistas bland människor och djur som aldrig känner ett behov av elektricitet och vad omvärlden har att erbjuda.
Vill avskilja mig från den världen, omvärlden. Vill lära mig att surfa på vågor som endast finns vid ställen där det står "Locals only" på någon skyllt.
Jag vill dyka bland clownfiskar och andra fiskar som finns i filmen Hitta nemo, även se hajar och andra farliga djur! - Vill uppleva sådant som lilla Sverige inte kan ge en. Jag vill uppleva verkligheten, det verkliga livet.
Och inte vara fast i alla ideal och den där idén om hur en värld ska se ut.
Jag vill göra så himla mycket. Jag vill uppleva allting, allt som går att se, allt som går att röra vid.
Filosoferande med M&K
Sitter och smsar med en av mina närmaste vänner. Jag hittade bilder på henne och mig från 2010.
Vi såg helt annorlunda ut och betedde oss även, annorlunda. Så jag skickade iväg ett sms, om det här.
Och hon sa hur länge sedan det var, men att känslan av att allt har gått så snabbt,finns.
Ändå känns det som att vi har vart vänner så mycket mycket längre.
Sen berätta hon att under den tiden, 2010 så kunde hon inte tänka sig att allt som har hänt tills nu, skulle hända. Inte ens tanken skulle slå henne. Och så tog hon mig som exempel också.
Och det är sinnessjukt, här går jag runt och tycker att mitt liv är så händelselöst och att det inte är så mycket till liv. NÄR DET I SJÄLVA VERKET, har hänt så sjukt mycket.
Så...mitt liv kanske är ganska värt i alla fall och det roliga är att jag bara har levt det i snart 17år.
17år är ingenting, om inte döden är precis bakom nästa dörr förstås.
Bilder på mig och min käraste vän, som fick upp mina ögon.
Jag är självklart, stördast av oss. Eller hon med, fast på ett mer Mathildasätt.
Vi såg helt annorlunda ut och betedde oss även, annorlunda. Så jag skickade iväg ett sms, om det här.
Och hon sa hur länge sedan det var, men att känslan av att allt har gått så snabbt,finns.
Ändå känns det som att vi har vart vänner så mycket mycket längre.
Sen berätta hon att under den tiden, 2010 så kunde hon inte tänka sig att allt som har hänt tills nu, skulle hända. Inte ens tanken skulle slå henne. Och så tog hon mig som exempel också.
Och det är sinnessjukt, här går jag runt och tycker att mitt liv är så händelselöst och att det inte är så mycket till liv. NÄR DET I SJÄLVA VERKET, har hänt så sjukt mycket.
Så...mitt liv kanske är ganska värt i alla fall och det roliga är att jag bara har levt det i snart 17år.
17år är ingenting, om inte döden är precis bakom nästa dörr förstås.
Bilder på mig och min käraste vän, som fick upp mina ögon.
Jag är självklart, stördast av oss. Eller hon med, fast på ett mer Mathildasätt.
Risker
-Ibland vill jag bara ställa mig på brädan, ovanpå en högkulle, täckt av kullersten.
Jag vet att, rullar jag ned...så kan det gå åt helvete o sluta med ett besök hos akuten.
Men jag vet också att det faktiskt kan sluta bra. Jag håller mig kvar på brädan, trots de ständiga guppen.
Vill bara känna för en gång skull, att jag lever.-
Jag vet att, rullar jag ned...så kan det gå åt helvete o sluta med ett besök hos akuten.
Men jag vet också att det faktiskt kan sluta bra. Jag håller mig kvar på brädan, trots de ständiga guppen.
Vill bara känna för en gång skull, att jag lever.-
ingen framtid är räknad
[we<3it]
- När revbenen gör knutar på varandra, med varandra. Och de inte längre är något skydd för dina inre organ. -
Jag är arg, besviken och allmänt ledsen. Min kropp hänger inte med mitt psyke och mitt psyke hänger inte med min kropp. Ingen ork existerar. Jag är trött. Vad fan ska jag göra nu?
En vilja, en dröm
Ännu en gång, i mitt snart 17åriga liv, har jag sett en film som motiverar mig att följa det jag vill i framtiden.
-Hjälpa människor, framförallt barn.-
Freedom Writers handlar om hur en kvinna får en klass med 14-15åriga elever vars ursprung är från olika länder, att följa sin dröm. Att få dem att tänka att de kan. De har tänkt motsatsen; då de kommer ifrån ghettot. De föddes i ett krig som pågår, varje dag, varje natt. Den här klassen, hatade varandra från första början men i slutet blev de som en familj. Tack vare dem själva fast med denna Kvinnas hjälp.
När jag var yngre, mellan 7-12år. Så ville jag hjälpa djur, mitt drömyrke var veterinär. Men när jag började högstadiet utvecklades den drömmen. Att hjälpa barn, var det jag ville. Och det jag vill idag.
Har haft tankar om barnpsykolog men annat som volontär i ett fattigt land eller kanske lärare i en skola som i denna film. - Jag vet bara att det jag vill ägna mitt liv åt, är att hjälpa. Det känns som en plikt, en skyldighet, ett måste.
Det är för mycket orätt som försigårs just nu i denna snevridna värld. Och det har alltid varit så.
Jag kan inte rädda världen, det vet jag nu. Även om jag tänkte det förut. Men det jag kan göra är att försöka.
Och jag vet att det finns fler som jag. Men det finns ännu fler som inte är så.
Ibland känns det som att allt är försent. Allt som startats tex; krig. Kommer för alltid vara.
Men ibland får jag hopp. Jag vet inte hur jag ska tänka och jag kan inte se framtiden.
Men trots mina brister om att se in i framtiden, så ska jag följa min dröm och försöka.
Och jag tycker alla ska göra det samma.
Km.
med smuts bakom ögonlocken, blundar jag för en stund
(we<3it)
Med Staten och Kapitalet i de lila Wesc-hörlurarna, på Rock classicer, satt jag på bussen in mot stan.
Hade spenderat en eftermiddag och kväll med en underbar vän, vars namn börjar på H.
En glass och Fanta exotic spenderade jag 39kr på, på snabbmats restaurangen Mcdonalds.
Och en het tjej-diskussion bröt loss mellan mig och min vän.
Sedan tog vi bussen mot nordväst och landade hemma hos henne. En pizza fick vi med oss, Paloma...Räkor och champinjoner.
En kväll fylld med roliga youtube-klipp och hundra kilo skratt, erbjöds och mottogs. Sedan tog jag bussen hem, med Staten och Kapitalen i de lila Wesc-hörlurarna, på Rock classicer. Och visst var det lustigt, då personen
jag för länge sedan träffade, gillar bandet som gjort den låten och som dessutom bor precis där jag åkte förbi med bussen.
Ja visst kände jag mig sådär, melodramatisk och småledsen när jag satt där i fyrasätena och tittade in i vad mörkret hade att erbjuda på andra sidan glaset på bussen.
Och visst låtsades jag att gilla låten och försökte sjunga med i refrängen:
"Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt
staten och kapitalet, dom sitter i samma båt
fast det är inte dom som ror, som ror så svetten lackar
och piskan som kittlar, kittlar inte heller
deras feta nackar."
Km.
