När jag drömmer mig bort, så slår det mig att det jag kanske drömmer till är en verklighet.
Den drömmen kanske är den sanna verkligheten, och inte den verklighet jag tror är min verklighet.
(Läs detta sakta, ta det lugnt, låt er inte vilseledas.)

Många gånger har jag tänkt att alla handlingar och gärningar jag gör, bara är som ett obetydligt stoft på ett klar vitt moln.
(Man tänker bara på moln när de är grå och regnfyllda eller när de inte existerar alls, aldrig när de bara Är.)
Och jag tänker även att alla drömmar jag drömmer i drömarnas värld, är den sanna världen.

För vem säger att denna värld och dessa människor existerar? Det kanske bara är någonting jag har byggt upp,
det kanske är jag som har konstruerat varenda liten del och detalj?
För vem säger att det är omöjligt om det är möjligt att tänka som jag gör nu?

Ibland känner jag mig vilsen och ibland känner jag mig hemma. Och denna filosofiska tanke, kan fungera som en gud, som en helig skrift (för en religiös)...den liksom finns där bakom en tröstande, giver svar och förklaringar.
Till exempel, om någonting händer. Kan man tänka, detta är inte verklighet.

Jag säger inte att jag tror att det är som det jag har skrivit om här ovanför, utan jag funderar bara. Precis som alla andra. För precis som med religion, låter jag mig inte hjärntvättas eller luras på något sätt.