Jag är så sjukt förbannad. På mig själv och på allihopa, alltihopa. Mitt sätt att prioritera läxor är det sämsta, ever.
Och jag är efter i samhällsekonomi. Har suttit sedan klockan 23:00 och skrivit på inlämningen som ska va inlämnad IMORGON. Förstår ni min panik? Och grejen är att denna uppgift är jävligt avgörande för vilket betyg jag ska få på kursen, Samhällsvetenskap 1.  Åh, jag vill inte bara ha E. Minst C ska jag ha, MINST.

Och jag är så arg på de som tar allt jag gör, som jag även säger inte är personligt, PERSONLIGT. Jag är otrevlig ikväll/inatt, jag är respektlös. Jag är så sjukt jävla medveten om det. Därför, ska jag inte tala med någon, då jag faktiskt kan göra personen illa på något sätt.
Men nä, en del förstår inte. Vad gör man? Vad gör jag?

Det är fredag imorgon och jag med min egna mun säger att jag är värd påsklovet som kommer härnäst.
Skolan har rivit upp mitt inres väggar och fyfan vad det skaver. Och så allt annat i mitt tragiska adderat på det där. Fast jag ska inte överdriva, jag har ett ganska så bra liv. Men fan vad det positiva inte syns just nu.

Klockan är 01:35, precis just nu. Ska snart gå och lägga mig, har skickat ett mejl till min lärare och sagt hur det ligger till och bad på mina bara knän om jag skulle kunna få mejla in uppgiften till honom imorgon innan tolvslaget.  Jag håller tummarna för ett bra svar och att det här inte påverkar något i mitt betyg. För då kommer jag bokstavligen, fälla blodfyllda tårar.

Jag försökte skriva ned min ilska i någon sorts dikt. Men det gick inte, därför skriver jag detta patetiska blogginlägg. Det är skönt, jag blir lugnare.
Men nu, ska jag göra mig iordning för sängen.
Ska vakna så sent som möjligt, för att så snabbt som möjligt ta mig till bussen.

Godnatt mina kära läsare.
Plugga och var bra i skolan, följ det rådet. Gör det bara.

(We<3it)

Har nyss städat köket och samtidigt som jag drog med dammsuge-munstycket fram och tillbaka över golvet så tänkte jag på att alvedon och gud har en del gemensamt. Kanske.

De fungerar bara om man verkligen tror på att de ska fungera. Förstår ni vad jag menar?
Alvedon är helt värdelösa till typ 80%, om man inte tror att de hjälper mot t.ex. Huvudvärk.
Och jag tror det är lite samma sak för troende människor.
Om man verkligen tror på att gud finns, så finns han nog. Det kanske är mer individuellt ang. religion.
Han existerar bara om man själv vill att han ska existera.

Men då om jag ska utveckla mina funderingar, så blir det väl lite att man lever i sin fantasi?
Då kan man ju tänka "Enhörningar finns, jag tror på dem" Och så finns de, enligt en själv.

Äsch jag vet inte. Orkar inte gå djupare in i detta nu.
Ska koncentrera mig på att förtära min vaniljglass.

Ha't så bra.
Km.

Jag känner mig tom inuti. Vill liksom stänga in mig själv
samtidigt som jag är instängd i mig själv.

Alla springer bort från monstret, bort från mig.
Blundar och tvingar sig själv att somna
med ett hopp om att fortsätta fly från monstret, från mig.

En person sade till mig att han ville vara ett träd.
Jag tror jag vill detsamma, men då vill jag allt förutom att ge någonsomhelst syre till
människorna. Vi är inte värda den.

Jag lyssnar på We Made God och förundras över medlemmarna i bandet. De lever på island.
Hade jag levt på Island, hade jag utforskat varenda gejser och vulkan som existerar just där.
Tiden kanske går antingen långsammare eller snabbare då.

Km.

Weheartit.se är en bra sida. Väldigt stimulerande och samtidigt lyssnar jag på God Is An Astronaut.
Sket i mötet, är alldeles för arg av mig idag. Ilskan har legat precis under huden på mig, idag.
Den har inte blottats förens vid 17:00. Då började det bara med att min lillasyster inte hörde när jag ropade på henne. - Så nu sitter jag här, vill kolla bilder på Weheartit hela kvällen och natten. Inte vara social mot någon, även om jag försökt hitta någon att socialisera mig med.

Ibland tänker jag på filosofen Platons världsåskådning. Att vi människor lever i sinnesvärlden men våran strävan är bort till idéernas värld. Allt vi ser, är något som bara är en skugga till något annat som verkligen är på riktigt.
Hamnar man i idéernas värld, är man fullbordad. Den där känslan att det är något som fattas, existerar inte.
Och det är så jag känner. Jag, Kayla.

Stryk över det där med att jag känner mig kärleksfull idag. Det var en stor lögn, jag kan inte vara kärleksfull även om jag försöker. Försöker skriva, får till text...men ändå känns det som att det är någonting kvar i mig. Fast så har det alltid varit, grejen är bara den att förr så kändes det inte för en stund.
Nu kan jag inte längre skriva bort känslorna. Vad är fel?
Känner mig desperat och den där ständiga ilskan inom mig tär på mig.

Jag håller på att tanka ner en svensk graff-rulle, jag hade tänkt kika på innan sömnen tar mig.
Funderar också på att skriva något novell-liknande shit. Men jag vet inte.

Förlåt om jag gör bloggen tråkig med alla dessa långa text-inlägg. Jag vill vara rolig och skriva sånt som får folk att läsa.
Åh, jag är inte emo. Men ni förstår väl att jag i alla fall är en människa...detta är ju naturligt. Visst?

Nu ska jag ner till tvättstugan, funderar på att hypnotisera mig själv genom att kolla in i tvättmaskinen där kläderna snurrar, runt, runt, runt.

Elden erövrar världen och jag begraver mig själv med dens kvarlevor.
Km.

Skulle folk veta allt som försigår i min hjärna och alltid har gjort, så skulle de springa långt bort ifrån mig.
Och det gör mig ledsen att en del gör det ändå. Varje dag undrar jag vad det är som gör att en människa som har en viss kontakt med en annan människa, helt plötsligt kan börja ogilla den andre.
Och nu har jag börjat med att tänka på varenda sak jag gör, innan jag gör dem.
Jag var aldrig sådan förut, jag handlade och tänkte sedan. Nu är det tvärtom. Javisst är det bra, men är det verkligen så bra hela tiden?
Jag är en spontan människa, eller rättare sagt, jag var en spontan människa.
Jag trivdes, men man trivs inte om man märker att folk inte klarar av en bara för just det.
Då blir man obekväm istället.
Självförtroende kan dra åt skogen om inte självkänslan finns. För det är den som är den allra viktigaste.
Ja, självförtroende och självkänsla är två helt olika saker.

Jag anser att jag har bra självförtroende. Men min självkänsla är inte på samma nivå, tyvärr.
Ibland tröstar jag mig själv med att jag är tonåring. Alla 16åringar känner som jag. Men jag vet att i vissa fall är det inte den här tonårs-grejen som är orsaken.
Men då tröstar jag mig med att allt som sker faktiskt bygger upp mig, jag blir en starkare individ. (Hoppas jag i alla fall).
Det som inte dödar, gör en bara starkare. -Det sa en person jag gillade väldigt mycket, till mig.
Och jag har tänker på det hela tiden.

Jag skriver detta nu, för att i dagsläget kommer inte mina tankar ut i dikter. Min hjärna är inte med mig just nu.
Så jag skriver detta, förväntar mig inte att någon ska läsa. Bryr mig inte liksom.
Är  i ett lugnt stadie nu, känner inte en frid, men jag känner mig liksom neutral. Det är en skön känsla.
Därför ska jag ta vara på den, även om jag vet att detta neutrala stadie leder till något bortom det lugna.
Ni vet...före en storm är det alltid lugnt och stilla.
Precis så är det, med detta.