Skulle folk veta allt som försigår i min hjärna och alltid har gjort, så skulle de springa långt bort ifrån mig.
Och det gör mig ledsen att en del gör det ändå. Varje dag undrar jag vad det är som gör att en människa som har en viss kontakt med en annan människa, helt plötsligt kan börja ogilla den andre.
Och nu har jag börjat med att tänka på varenda sak jag gör, innan jag gör dem.
Jag var aldrig sådan förut, jag handlade och tänkte sedan. Nu är det tvärtom. Javisst är det bra, men är det verkligen så bra hela tiden?
Jag är en spontan människa, eller rättare sagt, jag var en spontan människa.
Jag trivdes, men man trivs inte om man märker att folk inte klarar av en bara för just det.
Då blir man obekväm istället.
Självförtroende kan dra åt skogen om inte självkänslan finns. För det är den som är den allra viktigaste.
Ja, självförtroende och självkänsla är två helt olika saker.

Jag anser att jag har bra självförtroende. Men min självkänsla är inte på samma nivå, tyvärr.
Ibland tröstar jag mig själv med att jag är tonåring. Alla 16åringar känner som jag. Men jag vet att i vissa fall är det inte den här tonårs-grejen som är orsaken.
Men då tröstar jag mig med att allt som sker faktiskt bygger upp mig, jag blir en starkare individ. (Hoppas jag i alla fall).
Det som inte dödar, gör en bara starkare. -Det sa en person jag gillade väldigt mycket, till mig.
Och jag har tänker på det hela tiden.

Jag skriver detta nu, för att i dagsläget kommer inte mina tankar ut i dikter. Min hjärna är inte med mig just nu.
Så jag skriver detta, förväntar mig inte att någon ska läsa. Bryr mig inte liksom.
Är  i ett lugnt stadie nu, känner inte en frid, men jag känner mig liksom neutral. Det är en skön känsla.
Därför ska jag ta vara på den, även om jag vet att detta neutrala stadie leder till något bortom det lugna.
Ni vet...före en storm är det alltid lugnt och stilla.
Precis så är det, med detta.