Jag minns inte vad jag gjorde för ett par timmar sedan, jag minns inte vad jag gjorde exakt denna tid igår, jag minns inte vad jag gjorde förra veckan, eller ens förra månaden (som inte var något utöver det vanliga). Känns ganska meningslöst om man tänker efter. Ska jag leva dag ut och dag in, med endast några fragment att lägga på minnet av min spenderande dag. Å andra sidan visar det att livet rullar på, men vad spelar det för roll när jag ändå inte minns vad för underlag mitt liv rullar på?

 

Vi äter mat, men tänker inte så mycket mer än att äta den, bli mätt. Men vart är njutningen? Vi går till skolan, arbeten, blickar framåt, bildar tunnelseende, undviker himmel, underviker mark. Tänker endast på slutdestinationen (=skolan, arbetet), glömmer hur färden dit dåg ut, vad vi har för liv runtomkring oss. Varför gör vi allt som bildar vår vardag, men ändå inte gör det? Upprepande handlingar, blir rutiner, och handlingarnas mening försvinner och likaså handlingarnas vikt.

 

Är det därför vi har svårt att uppskatta det lilla, det vi tar förgivet att vi alltid har tillgång till? Vi känner inte strålen mot huden, när vi duschar, eller vätskan som blötlägger läpparna, rinner längs strupen när vi för ett vattenglas mot munnen. Vi gör det bara, men vi känner inte när vi gör det. Det är som när man säger till en person som inte hör när man pratar, men insisterar att h*n gör det och man svarar "Du hör, men du lyssnar inte"

Är det såhär vi vill leva våra liv? Leva, men ändå inte leva?

Jag vill inte, men ändå fortsätter jag att rulla på mina rutiner utan känsla.