Oui, I miss my board. Jag minns när jag fick den.
Pappa ropade ner alla barnen till vardagsrummet och började snacka om
mig. Hur duktig jag har blivit, i skolan och ah...mognat.
I tankarna hade jag "Måste fråga pappa om jag får låna pengar till en longboard, så betalar jag tillbaka efter jag har sommarjobbat."
Själv blev jag väldigt rörd över de snälla orden han sa.
Sedan säger han "Benamin, hämta paketet som är i sovrummet"
Jag följde min bror med blicken och väl inne i rummet, tar han fram ett stort och vitt paket med en stor logga på.
"Junkyard"
Och DÄR, stannade mitt hjärta.  Men sedan sattes det igång och jag säger "Oh my god". Typ tio gånger.
Jag öppnar paketet och i det ligger det en bräda jag har kollat in i över tre veckor.
Min halfman, en madridbräda på 96cm.
Mitt liv var fullbordat.
Skrev facebook-status om det, smsa alla om det, skrev till alla på msn om det.
Sedan tog jag på mig mina trasiga converse och stack ut och åkte.

Känslan people, känslan var obeskrivlig.

-
Det är kallt, det är ruskigt, det är snöigt och det är blött. Allt utom longboardsväder.
Mitt liv är påväg mot sin undergång och det enda som kan rädda mig är en longboardstur.
Känner mig desperat...
Km.