”Jag tillfrisknade från min akuta leukemi, på samma dag
som läkaren fann den andra sorten, den kroniska – inom honom”

Våra röster har alltid haft ett band om varandra
och jag vet om hela henne, med slutna ögon
jag känner henne, innanför och utanför

” Jag kände den, inte lika starkt som han senare fick känna. Men jag kände den,
i hans sätt att röra vid mig, hans läppar smakade den till och med”

Med henne, existerar jag inte. Hon är den enda som spelar någon roll.
Bara tanken, på henne får mig att glömma mig.

”Han var fin. Trots att jag såg för var dag, hur den liksom förtärde hans
liv, så var han fin.”

Den tar över, inte helt. Men den tar över, mig. Och vissa stunder, glömmer jag henne.
Och vissa stunder, vill jag blunda. Låta mig övertas.

”Den har alltid haft ett band om honom. Vårat band, var bara lite hårdare.
Och hans liv, blev bara lite kortare.”

Hon är så fin. Och jag vill röra vid hennes våta kinder.
Min, hon var min. Tack Carolin.

Km.