Himlen är en tung blå mule
som betar där nere längs rälsen,
vi balanserar högt över världen,
uppe på de avställda godstågens tak
tuggande på klibbiga,
svarta bokstäver.

 Sommaren nittiosex måste det ha varit
när Gedi och jag målade graffiti som fan:
allting var grus och eld,
hårda tåg som drömde under stjärnorna,
snutar, tunnlar fulla av antänd färg.
En svindel, motställda speglar!
Vi visste inte
att färgen bara fastnar på väggarna,
inte på murarna innanför.

 Simon satt där en livstid
i de fjortonåriga molnen av grus
med sina blonda dreadlocks slängda bakåt,
i solen, morsa
hittade sprayburkarna i den svarta väskan
som jag hade under sängen, men jag
var redan borta den kvällen,
jag hade sprungit rätt in i en betongvägg
och kommit ut hel på andra sidan,
Jag hade kepsen på sned, den var
skitig och sönderklippt och min vän skrev >>Razor<<
på alla papparskorgar med
tjock, röd spritpenna.

 Färgen arbetar långsamt, tålmodigt,
i ytterst hemlighet,
lösningsmedlet i kromet bryter ner
de bakomliggande ytorna, den ursprungliga
färgen, det löser upp väggarna,
till slut kanske och
själva samhällets
inre strukturer.

Därför är sprayfärgen tid, sammapressad,
kondenserad, lagrad inuti en aluminiumbehållare:
spänningen
när den med ett pekfingertryck
släpps lös.

 Tågstationer, parkeringsplatser, bensinmackar,
oändliga, gnistrande topografier av färg,
spåren leder in i dig själv.

Jag återvänder klockan fem på morgonen
med nya cigaretter och ibland med en dikt
Alla speglar ställs mot varandra.

DIKT AV: JOHANNES ANYURU

__________________________________
En av Johannes dikter jag gillar. Har en bok med några av hans egna dikter...Jävligt inspirerande!
Försökte hitta hans blogg, men misslyckades!

Förmodligen stängs internet av nu innan pappa drar till jobbet!
Uppdatering next weekend!

Simma lugnt!