Idag hade vi Naturkunskap i slutet av (skol)dagen.
Och vi snackade om hur man förr i tiden trodde att rymden och vårat solsystem såg ut.
Och sedan hur de trodde ett barn blev till.
Det fick mig att tänka tillbaka på hur jag tänkte som väldigt liten...

Innan min far blev muslim, var han kristen. Han läste bibeln för mig och mina två små systrar varje kväll...
och vi bad alltid en bön innan vi skulle sova. "Vår fader, du som är i himlen, låt ditt namn...blabla" Kan den inte längre.
I alla fall...fram till saken. Ang det här om hur vi blir till och så.

Spermien möter ägget
de smälter in i varandra o blir en cell.
Cellen delar sig och det blir en jävla massa celler, som tillslut blir ett embryo.
Typ en klump, men sedan utvecklas klumpen
det växer ut, ben armar fingrar o annat kroppsligt!
Sedan blir det ett foster.

MEN...när jag var liten trodde jag.
Att alla ofödda barn bodde i himlen, uppe hos gud. Gud är pappan.
Och vi springer runt, sen när ett barn ska få en mamma och pappa så sänds den ner till jorden.
Jag minns inte så tydligt, men jag trodde jag kände mina syskon innan de föddes, för vi bodde ihop
uppe i himlen.

Jag och min lillebror Karim, när han var några dagar bara!

Km.