Jag har gått från att springa mot framtiden, till att smyga nästan krypa. Det är så mycket som jag inte är klar med ännu, skoluppgifter som människor och jag vill inte se resultatet ännu. Jag vill inte se hur långt jag hann komma, med allt jag har idag. Jag snackar inte om inomloppet av en dag eller två, inte ens två månader eller tre. Jag snackar om framtid, som studenten, som den potentiella arbetslösheten, som det blivande beskedet på om jag kommer in på lärarutbildningen, jag snackar om framtiden, som den dag då jag insett vad som är jag och vad jag har att ta del av.

Det är läskigt, för i nuläget känns allt så otroligt tungt. Tyngden går knappt att beskriva, såsom mina försök till att kämpa inte heller går att förklara var den kommer ifrån. Vågar jag säga att det är mina nära, som ger mig energin eller är det bara min omedvetna envishet och beslutsamhet? (Eller så är det bådadera)