Hon saknar lekarna, de där osynliga hästarna (tinkrar, fjordingar, arabiska fullblod) som man hade verkliga känslomässiga band med. Uppstigningen klockan 06:00 på sommarloven, för att mocka den där boxen under trappan i trapphuset. Hon saknar de meningslösa, poänglösa bråken med stallkompisar, klasskompisar, som då var på blodigt, dödligt allvar. Hon saknar veckopengen på tjugo spänn som gick till dyrt lödagsgodis på Prix.

 

Det var fint trots bråken bakom stängda dörrar, trots den där ******** **********. Hon liksom "kärade" ner sig i kompisars föräldrar, avundade villaområdena, bilarna men framförallt den där kärleken och omtanken.

 

Hon fick aldrig det där, hon hade aldrig det bästa

inte i där, aldrig där