Tja! Jag lever. 
Befinner mig fortfarande nere i Småland, tillsammans med Matthias såklart. Idag har jag varit här i exakt en månad. Vilket inte alls känns. Antingen känns denna tid som en evighet eller bara en vecka. Jag och det här med tidsuppfattning alltså?! Men trots det är faktumet det att våra dagar blir färre och jag åker hem preliminärt på måndag. 

Vill jag det? Nä 
Måste jag det? Ja.
Jag försöker trösta mig själv med alla fina minnen som vi har samlat på oss under den här tiden. Men den där känslan av att jag inte kan få nog, att jag bara vill ha mer, försvinner inte. Det känns alltid som att jag har glömt göra nåt, att vi har spenderat för lite tid tillsammans (bara han och jag) genom att supa och sova bort bakisdagar, umgås med kompisar, spela våra individuella spel etc. Men å andra sidan är det ju så det ska vara, det är så vi vill ha det. Ha en balans. 

Jag är bara så skräckslagen för min ankomst i Örebrostad. Jag är rädd för mitt hem, som inte alls känns som ett hem. Jag är rädd för att inte komma upp på de fötter jag alltid velat ha efter studenten. Få ett jobb i Örebro, börja med träningen igen, ta mitt körkort och flytta ihop med Matthias. Jag är rädd för att detta aldrig kommer att ske, eller att det kommer ta längre tid för det att ske, än vad jag egentligen vill. Jag är rädd för att jag kommer vara kvar i min lilla etta + kokvrå, på tjejbo med försörjningsstöd att leva på.