Idag var det skolstart för de som fortfarande har "elev"-stämpeln i pannan. För mig som har lagt skolan bakom mig, tillhörande det förflutna, är rutinlös trots försöken till att skapa något som ska bli någon slags vardag. Försöken innebär att ställa väckarklockan på 10:00, i ett illusoriskt hopp om att det är någon tid man måste passa, att äta frukost som består av rostade franskor med gurka och tomat på för att verka hälsosam, men som man ändå dränker med kaffe och tobakrök. Att läsa ett tiotal sidor ur John Ajvide Lindqvists novellsamling (något man aldrig hann när man levde i skolan) och att titta på ett par avsnitt Buffy och vampyrerna. För att sedan möta verkligheten, det där brännande faktumet om att man faktiskt är helt sysslolös, arbetslös, kalla det vad du vill; och måste ta tag i jobbsökandet som ändå inte leder till resultat.

 

För jag får absolut ingenting uppkört i nyllet. Personliga brev, cv'n, engagemang och tusenfaltiga försök till att framstå som bra till specifika tjänster, betyder ingenting oavsett arbetsmarknadens utseende, om man ändå inte får ett svar. Inget "Kom på intervju", inte ens ett "Nej tack, men tack för din ansökan." - Men man blir ombedd att fortsätta försöka och det är väl det man gör om man inte har hunnit drunkna i sin förtvinande självkänsla.